Erik Arnström

Jag har ”alltid” gillat att cykla. Jag var sen att lära mig, och minns att jag suttit i barnsadel (vilket betyder att det var lite pinsamt länge), men från 14 år, när jag tömde sparkontot för att köpa en Miyata On/Off Road Runner (tragiskt stulen 1998), så har cykel varit mitt transportmedel över andra. Någon gång under Chalmers-tiden började jag följa Tour de France (under åren när Lance jagade sin 7e titel, little did we know), och blev sugen på en landsvägshoj.

2008 hade jag jobbat något år, och efter en tillfällig sinnesförvirring med EU-moppe, så beställde jag en instegsmodell från Tyskland, Canyon Roadlite. Med denna hoj så hängde jag med på grupprundor via happyride.se, cyklade episkt solo till Jönköping på vatten och grovbröd, gjorde triathlon-debut, och till slut även Ironman (fast det hette Kalmar Järnman då, 2010, en ordrik race report finns här på bloggen, fast bilderna är borta). Efter missöde med växeljustering på Kalmar 2011 ville jag dock uppgradera, elväxlar hade börjat komma ut på marknaden och det kändes som lösningen på alla problem.

Sommaren 2012 var vi (jag, Maria med Hjalmar i magen, och Elving i cykelkärra) på cykelsemester längs Rhen och Mosel. Dessa floder mötes av en händelse i Koblenz där Canyon har sitt huvudkontor, så det passade bra med en liten paus där. Jag provcyklade en Aeroad av första generationen, som Philippe Gilbert med framgång använt för att göra kaos med Ardennerklassikerna året innan, och en Ultimate i aluminium, båda med elväxlar. Aeroaden var fin, men lite för dyr för en snart 2-barnspappa med viss ansvarskänsla kvar i kroppen, så det blev Ultimaten. 2012 till 2016 körde jag halv-ironmans, massa backar och skyltspurter på Mallis, och episka rundor i Andalucien. Det var en härlig cykel som tog mig från kompetent nybörjare, till hyfsad motionärsnivå. Det enda problemet var att första generationen elektriska växlar var 10-delat, och hade pensionerats av Shimano, så om något skulle gå sönder kunde det bli dyrt att fixa. Jag valde att låta den gå vidare till vrakpris till en student.

Hösten 2016 ville jag av olika anledningar unna mig något, och detta något var nya generationen Aeroad. Lite orimligt dyr, men begagnade med ett år på nacken dök upp då och då (tack alla early adopters som köper cyklar och kör en säsong på), och jag kom över en 2015 som hade gått några 100 mil. Och här börjar cykellivet bli RIKTIGT roligt!

2017 hade jag till slut blivit ”medlurad” på Vättern av Per Jansson som samordnade en sub-grupp kring insomnade triathlonbutiken Trispot. Träningen gick bra, även om gruppen hade lite för stor andel gubbar med hög ambition och låg genomförandeförmåga. Med Nicklas som sällskap var det härligt ändå, vi och 2-3 till körde litet lagtempo längst fram andra halvan, och 20 andra åkte buss bakom. I mål på 7h40, vilket var en bra bit under sub8-målsättningen och en respektabel tid helt klart.

2018 var ett riktigt roligt cykelår! Hade ”kvalat” till en änny värre Subgrupp, Ragnar Cronas sub7-satsning med Giro Cycling Club, och flera i det gänget var med på Mallis-lägret som jag anordnade för Triathlon Väst 4e året i rad. Blandade backar, belgiskt och fika avslutas med ”motionsloppet” Mallorca 312 (fast vi körde halvan).

Första halvan var trångt och Puig Major från ”fel håll”, sista milen körde vi stenhårt lagtempo, jag, Nicklas, Christian Svanström, och Magnus Åstrand (plus en tag-along) och tog en hel del KOM (även om de rykt senare år). Sjukt roligt med små avstängda vägar och halvdant underlag i 40-50km/h i några timmar. Aeroden fullkomligt älskade detta!

Vättern blev lite konstig. Vi hade samma starttid som Team Mustasch, som också skulle köra snabbt, och de ville köra först och inte blanda sig med oss för att få snygga PR-bilder. Så vi fick glatt rulla ut som andra klunga. Jag tänkte lite naivt att det går väl lite lungt och försiktigt ut ur Motala…

Jag och Nicklas kom iväg sist i vår ca 40 man stora klunga, precis bakom Team Mustasch som också var ca 40 pers (det här skulle visa sig vara viktigt senare). För er som inte cyklar: Om täten i din klunga tänker dra i ca 45km/h, då är det HÅRT att ligga som 80e man. 1 minut in i loppet låg jag och pressade 500-700W för att inte bli poppad i kurvorna. Lyckades klara av det och egentligen gick resten av loppet rätt lugnt. Snittwatten var låg, 185W, men jag hade ca 1h30 på Zon5 och över (2017 var motsvarande siffror 170W och 40min). En lagkompis drog av vevarmen, stackars Ragnar blev poppad av den ryckiga körningen, och Nicklas fick punka i Askersund och fick rulla i mål själv. Halva Team Mustasch rök också. Det här ledde till att jag låg i tät när vi kom tillbaka till Motala, och tack vare att jag startat sist i jätteklungan fick jag 1 minut bättre än de flesta i gänget, och bästa tid av alla 2018! Och ja, när folk frågar om jag kört Vättern så säger jag utan att skämmas att jag vann det året. Nu är banan annorlunda, men min tid är 12e någonsin och namnen framför är inte helt okända.

Med denna grund så gick triathlonsäsongen riktigt bra också! 2a i åldersgruppen på Halvironman SM, och på Ironman 70.3 Jönköping som gav kvalplats till VM i Nice 2019. Dessa lopp använde jag dock inte Aeroaden, men det är nog den som lade grunden till livets (dittills) cykeltoppform. Annat i livet gick dock sämre 2018, och året avslutades på akuten efter att ha blivit påkörd på väg till jobbet.

2019 var ett comeback-år utan förväntningar, men kvalplatsen i Nice skulle utnyttjas. Banan där är rejält kuperad, och efter lite snack med klubbkompisar kom jag fram till att linjehoj var att föredra.

Aeroaden var helt rätt val visade det sig. Första halvan var i stort sett uppför, och väldigt många kämpade med att ta sig upp med fel växlar och ingen balans att stå upp och bryta. Nerför på vägen tillbaka gick det ännu bättre för mig i jämförelse, alla gubbar på svindyra tempohojar var tvungna att fegköra något enormt. Mer vatten på kvarnen: Jag slog Zantelid på cykeln här, och vinnaren, Gustav Iden, körde linjehoj med tempopinnar.

Här kände jag väl att triathlonkarriären kanske skulle växla ner lite, så jag sålde tempohojen och bestämde mig för att Aeroaden fick användas till precis allt. Med covid så blev det dock helstopp på triathlon-tävlingar, men däremot väcktes ett intresse för bikepacking!

Jag och min Aeroad hade aldrig varit rädda för lite kullersten eller grusväg, så att spänna på lite väskor kändes inte som ett stort steg, och det är ju kul att ha fart även på cykelsemestern! Och nej, jag vet inte vad som är skillnaden på bikepacking och cykelsemester, på samma sätt som att ”bada” har börjat kallas ”wild swimming”. Till Stockholm med övernattning i Jönköping hos brorsan (och lite fusk dag 2 med pendeltågen i Östergötland) var inga problem.

När covid började lugna ner sig var det dags för mig och Nicklas att göra episka saker igen; Ronde van Vlaanderen Sportive! För er som inte känner till den: Fram å tillbaka i Flandern uppblandat med tvärbranta backar med kullersten. Vid den här tiden var det väl Sagan som i modern tid gjort störst intryck, MvdP hade inte riktigt börjat dominera på landsväg ännu. Hur som helst, inte riktigt lika eländig kullersten som Paris-Roubaix, men däremot backig. Här är en rolig video från 2024 när MvdP passerar i ointaglig ledning och proffsen är tvungna att kliva av och gå 1 minut bakom. Jag behövde däremot aldrig kliva av!

2023 blev sista säsongen jag och denna Aeroad körde särskilt mycket. Halvironman i Borås blev sista tävlingen, sen köpte jag en annan drömcykel, Canyon Speedmax till årets andra tävling, så mycket av träningen gjordes på den istället. Några fina rundor till blev det dock med nya kompisar i jakt på nya kaféer och gamla KOM.

2017-2024 samlade jag ihop ca 2000mil på min Aeroad. Jag kan inte säga att den bara körts försiktigt i solsken; den har körts i ruskväder, på grusvägar, i rasande fart på kullersten, åkt resväska till Mallis och Nice, bikepackat runt om i Sverige, skyltspurtat och vunnit mer än den förlorat, och vunnit Vättern! Men den har aldrig kraschat, och växlarna har aldrig strulat, och den har varit underbar på såväl korta som jättelånga dagar. Jag kan förlåta att den fick en liten punka på alla år. När jag nu låter den gå vidare (eller?) så är det bara för att jag gett mig själv den senaste modellen, med skivbromsar, som MvdP varit med och utvecklat och vunnit det mesta på, och då kanske någon annan kan få glädjas med cykeln mer än jag har möjlighet till.

Tack för allt Canyon Aeroad!

Jag hade hoppats skriva en race report om en hälsosam återhämtning från Ironman, och en framgångsrik marathon-uppbyggnad inför Växjö Marathon, som skulle avslutas med ett rejält nytt pers. Men det här blir ett annat sorts inlägg.

Efter Kalmar kände jag mig väldigt fräsch och pigg, sugen på mera. En veckas helvila följdes av en vecka med mycket lugn(ish) jogg och det kändes oförskämt bra! Jag började följa Stravas mara-program och la fina veckor på 70-80km med ett bra långpass och något sorts kvalitétspass. Mara-farten på långpassen var närmare 3:50 än 4:00/km och jag började hoppas på en tid med marginal till 2h49. På vägen anmälde jag mig till Göteborgs Marathon (halvan) och tänkte att jag kunde persa där också av bara farten. Sista veckorna i september persade jag Skatåsmilen ordentligt och gjorde 36km-pass i värme med fart. Allt såg ut att vara på rätt väg…

2e oktober var jag lite extra trött på jobbet. Dagen innan hade jag kört extra hårt på ett fartlekspass, och hade av div. påhittad ångest-anledningar sovit lite kasst några nätter. När jag cyklade hemåt började jag få känning av ett migränanfall med lite synpåverkan (aura). Hade inte långt hem så trampade på, men började också bli lite yr. Kände att jag kanske skulle ta mig till trottoaren, vilket är det sista jag kommer ihåg.

Jag vaknade ca en halvtimme senare i ambulansen på väg till akuten. Jag hade blivit hittad medvetslös på gatan, precis utanför Östra Sjukhuset. Först hade man misstänkt hjärtstillestånd, men det uteslöts fort. Sen fick jag röntga hjärnan och kunde utesluta blödningar och tumörer. Ambulanspersonalen hade sett mig krampa, så misstanken var epilepsianfall (grand mal). Det är inget jag haft innan, men det kan provoceras fram hos alla. Oftast dock av kraftiga hjärnskador eller drogabstinens (de hann fråga mig mer än en gång om jag använde droger). Jag fick hur som helst stanna över natten för övervakning. Det enda avvikande som noterades under natten (man tjuvläser ju sin journal litegrand) var bradykardi (35 i lägsta notering), men det noterades var normalt för vältränad man (tack för att ni noterade det!). Efter frukost fick jag gå hem. Jag frågade om jag fick träna (det fick jag). Jag var dock noga med att påpeka att jag kanske inte menade träna som de tänkte sig det, men överläkaren noterade min sportflaska och såg inget medicinskt skäl att inte springa en marathon om några veckor.

Det tog mig väl 3-4 dagar hemma innan det, så att säga, landade. Det hade gått bra, men det hade kunnat gå jättedåligt. Varför hade det här hänt? Sömnbrist, accumulerad stress från det senaste halvåret (med kraftigt överintag av sportdryck), för mycket småtimmarna-ångest i huvudet, för splittrat fokus på jobbet? Många frågor, inte lika många svar.

Jag körde på inför halvmaran, men hjärtat var inte riktigt i det (utöver att nattsömnen inte direkt blev bättre av att oroa sig över helt nya saker). Tog mig ändå till start, det var i stort sett perfekta förutsättningar. Hade dock fått ett infall och gått tillbaka till gymmet några dagar innan. Skulle bara ”mjuka upp” lite, men det är som det är, och var lite öm i baksidorna. Startade fint med Ashkan som skulle springa ungefär lika snabbt (som vi brukar). Matade på söderut i alldeles för hög fart när vi tog rygg på en riktigt stark Hälle-veteran. Efter 6-7km var jag till slut smart nog att släppa en fart som hade lett till pers med 5min (mao. totalt orealistiskt). Sen fick jag springa solo, och höll i det ok till 17km och sen blev det jättejobbigt. Kom in på 1h19, så en ok tid, men 3min över vad jag hade hoppats.

På engelska finns uttrycket ”self sabotage”. Självskadebeteende är ju inte riktigt samma, men principen är iaf att man för att skydda sig från ett misslyckat resultat ger sig själv dåliga förutsättningar som man kan skylla på. Tex. att man pajar benen på gymmet innan en tävling, eller tar rygg på ngn alldeles för snabb, eller ger sig själv tillåtelse att bryta eftersom det ju faktiskt är lite synd om en. I efterhand borde jag inte ha startat. Formen var bra, men spetsen och hjärtat saknades. Och mitt pers (1:17:06) är för bra för att kunna ta med vänsterhanden.

Hur som helst, laddningen mot Växjö gick vidare. Men det blev tydligt att Helena inte skulle följa med och heja. Mykoplasman härjade hemma med långvarig feber för både Hjalmar, Elving, och till slut Helena. Jag hade klarat mig hittills, men eventuellt hade mitt ansträngda immunförsvar ett finger med i epilepsi-spelet. Köpte tågbiljetter i sista stund och åkte själv. Kanske inte helt optimalt att vara så mycket själv med tankarna, men lite mindfullness-igt ändå.

Loppet som så gick till en början bra, jättefina förutsättningar, pigga ben. Alldeles för snart, redan innan 20km, började det småkrampa lite i låren. Fick ta det väldigt försiktigt i kurvor och småbackar. Vid 30km fanns fortfarande en chans på 2h49, men den försvann snabbt när jag fick börja gå i vätskekontrollerna. Joggade fram sista 5an i 4:40-fart och kom in på 2h57, pers med 90s. Vet inte riktigt vad som gick fel, men de sista 3 veckorna hade varit jättedåliga såklart, och anfallet och efterföljande aktiviteter hade gjort mig ”krampig” från start. Åkte tåget hem efter en iaf lite välförtjänt persbärs, och funderade på om nästa mål kanske ska vara god nattsömn istället för bra mara-pers.

Jag minns inte riktigt varför jag anmälde mig till min första Ironman (Järnman som det hette då) 2010, och när jag gått i mål var jag så förstörd mentalt att jag aldrig ville ta på mig en nummerlapp igen. Det gick över efter ett antal månader, och jag anmälde mig men bröt 2011, så 2012 var ett logiskt avslut, och jag kände att jag inte behövde göra detta fler gånger. Det tog 11 år innan jag ändrade mig och anmälde mig till i år, detta är berättelsen om varför det tog 2 dagar innan jag anmälde till nästa.

Även om jag gick i pension från Ironman 2012 fortsatte jag göra halvor, 1-2 varje år. Jag funderade på att lägga av med triathlon och fokusera på en grej, men jag tycker både cykling och löpning är för roligt, och att kunna simma hyfsat känns viktigt, så jag lyckades aldrig bli ”ensports-atlet”. Däremot växlade jag upp och ner ambitionen i träning och utrustning en del. 2018 var mitt toppår. Yngst i H40 och med en enorm cykelform efter att ha ”vunnit” Vätternrundan så kom jag 2a både i Jönköping och på SM på Tjörn (i åldersgruppen). Placeringen i Jönköping gav mig en kvalplats till ”VM” på halvironman i Nice 2019. 2018 blev dock ett tufft år ändå. Det var slitigt på jobbet och kaos i klubben, och det blev allt knepigare att navigera i äktenskapet. Kanske var mina reflexer inte på topp när jag på väg till jobbet blev påkörd av en postbil på väg ut ur en rondell. Efter ett antal mindre allvarliga olyckor så var denna värre. Efter att ha krossat bilens vindruta hamnade jag på marken och kunde inte komma upp. Höftfraktur visade det sig, efter några om och några till men. Jag var inställd på att motionskarriären var över.

Efter 4-5 månader kunde jag ändå börja småjogga igen, och när en kompis ville köra Halmstad Triathlon med mig så kändes det rimligt med en comeback. Det var min långsammaste halvironman någonsin, men en fantastisk upplevelse med den givna bakgrunden. Jag kunde efter detta bygga upp mig hyfsat för att också ha en trevlig upplevelse i Nice. Men sen kom Covid, och det blev löpning som enda fokus (och i kölvattnet pers på 5000, 10km, halvmara, och helmara). Tempocykeln var såld, så när det blev tävlingar igen 2022 så var det med modifierad linjehoj (min älskade Aeroad, värt ett eget inlägg). Resan från linjehoj till tempohoj till bättre linjehoj till tempohoj hade jag redan gjort två gånger, och 2023 blev det en tredje, när jag fick syn på en bra begagnat-deal på min drömhoj.

Men det är ju lite av en ond cirkel, man skaffar en cykel, börjar med triathlon för att använda cykeln, skaffar en lite bättre cykel, kör lite mer… Under Black Week kändes det plötsligt rimligt att anmäla mig till Ironman Kalmar för att få lite mer användning av den nya drömcykeln, 11 år efter att jag gått i mål övertygad om att jag var klar med distansen. Nu var det såklart inte bara cykelns fel. Barnen var numera självgående, min partner inte bara accepterade satsningen utan ville följa med, och jobbet inne i en intensiv, men rolig och energigivande fas. Och så kanske en liiiten nypa åldersnoja.

En startplats och en cykel är ju en bra start, men räcker inte riktigt hela vägen. Jag tänkte igenom det kommande dryga halvåret, och kände att lite extern styrning vore skönt. Erik ”Triathlonmunken” Olsson är en gammal kompis från klubben, som jag blev lite extra inspirerad av efter hans intervju i podden Triathlonvänner. Efter att ha synkat förväntningar enades vi om ett upplägg med väldigt breda penseldrag för de kommande månaderna. Detta följde jag i princip så bra som man kunde hoppas. Simma gör man ju aldrig så mycket som man borde, men löpning och cykel fick en lugn och fin progression över våren.

På vägen hade jag ett antal tävlingar. På första delen av Vårtävlingarna satte jag ett ordentligt pers på Skatås 8a, men på del två strulade höften. På Göteborgsvarvet var det för varmt, och höften och låren strulade också. Stockholm Marathon gick väl ändå ok efter förutsättningarna, även om jag haltade in sista kilometrarna. Ironman Jönköping 70.3 skulle gå bra, jag ville ha en pallplats och en kvalplats till VM i Marbella. Men framsidorna krampade på cyklingen trots låg effekt och löpet blev en plåga. Det var med ganska stukat självförtroende jag gick in i slutfasen.

De sista förberedelserna var samtidigt som 6 veckors semester med massa roligt inbokat. Man får se möjligheter och inte hinder, så till Bovallstrand och till Finland och till Jämtland fick våtdräkt och cykel följa med, och ”de stora penseldragen” målades in mellan andra planerade aktivititer. Här började det plötsligt kännas som att något bra var på gång. Sista veckan tillbringades i en stuga i Kalmar med egen brygga där jag kunde simma varje morgon och justera dygnet lite varje dag till tävlingsdagens tidiga start. En sista finputs, efter att ha studerat starten, var att öva in dykstart med våtdräkt och ow-glasögonen.

Tävlingsdagen anlände med en känsla av att vara redo, och aningen trött på att vänta. Allt flöt på exakt enligt plan (med Helena som guide när jag blev lite förvirrad). Ställde mig mitt i 1h10-gruppen för simningen, tog det lugnt framåt, dök i och gled iväg. De sista simpassen hade tydligt avslöjat att jag inte hade något att vinna på att ta i, så simmade väldigt lugnt och avslappnat. Döm om min förvåning när det kändes som jag hela tiden tog mig framåt i fältet. Min realistiska målsättning hade varit 1h10, men jag kom upp på 1h03, någon minut bättre 2012 då jag simmade väldigt mycket mer.

Transition 1 promenerade jag igenom utan strul och kom iväg på cykeln strax före tidsplanen. Det var lite lurig vind, men det gick fort hela vägen till Ölands öskust. Jag hade gjort pejsing-test hos Aktivitus och körde precis på den konservativt rekommenderade effekten. Hällde också i mig mycket energi. Hade fått tips både från Zantelid, och Umara-Simon direkt, och körde två flaskor med RIKTIGT stark dricka, ca 110g kolhydrater per timme. När vinden och vägen vände blev jag omkörd av Svanström i ett (legalt) tåg och försökte hänga på, men fick lite svåra luckor.

Över Allvaret var det kämpigt, ensamt, och kissnödigt. Unnade mig 30s paus på en energistation och mådde bättre efter det. På slutet på Öland blev jag omkörd av ett riktigt tajt partempo som ägnade halva tiden att kolla bakåt efter motorcyklar. Trist. I övrigt var det inte så farligt mycket drafting som det var 2012, och en del folk stod också i straffboxen.

Man får ju nämna rondellen i Kalmar också, vilket tryck! Fick syn på fotografen och bjöd till lite extra. Hade också sett Helena och pojkarna på väg in, så såg till att heja på dem på utvägen.

Sista delen på cyklingen var lite knixig, och svår att hålla farten på, men rullade om några stycken som pejsat mer aggresivt. Kom tillbaka till Kalmar på 4h59, 4min bättre än 2012, som dessutom var ca 4km kortare, så i storleksordningen 10min bättre prestation.

Även transition 2 var problemfri. Körde med vanliga skosnören för att kunna justera om det blev för tajt, kostade kanske 20s extra. Ut på löpet gick det som vanligt alldeles för snabbt. Brickpass hade antytt att det kunde gå att springa alldeles för fort, men lite kompis-analys sa mig att allt under 3h10-tempo vore rejält dumdristigt. Första kilometern gick på 4:10. Rena dumheter. Fick stanna och justera skorna, och bromsade ner mig till 4:20-fart.

Valde ganska snabbt att gå genom vätskestationerna för att säkert få i mig dricka och hinna svalka mig. Löpfarten var nog ganska stabil kring 4:30, men rapportertat blev 4:45 pga. pauserna. Publiken var även på löpningen en enorm energikick! Jag försökte bjuda till lite så mycket som det gick, ger man energi får man energi. Helena och pojkarna lekte också logistikutmaning och hejade på var de kunde. Ut på sista varvet kände jag mig nästan fräsch (?!) och kunde nästan höja farten lite. Med full kontroll joggade jag in på 3h21, 19min bättre än 2012 (som var aningen kortare).

Slutresultat blev 9h31, plats 11a i H45, 82a totalt. 2012 hade jag 9h53 (56a i H30, 219 totalt) men den banan vardrygt 10min kortare. Missade dock pallen med marginal.

Här var jag egentligen nöjd. I eftersnacket med kompisarna var vi överens om att det här är alldeles för långt och för jobbigt och man borde inte hålla på så här. Men det kanske var bra att boka boende ändå, för ”man vet ju aldrig”. Och cykeln och den nya våtdräkten har man ju redan… Efter någon dag hade jag väl ärligt talat börjat leka med tanken redan, men sen fick jag se bilderna…

Ja, det var inte mycket att göra åt, jag blir tvungen att köra en gång till så jag kan fixa ett bra målgångsfoto.

För 11 år sen skrev jag ett inlägg där jag trodde jag skulle ta tag i bloggandet igen. Det gjorde jag inte. När småbarnsåren tog vid så prioriterades mycket annat bort. Åren sen dess har innehållit mycket av det gamla vanliga:

• Barn
• Upp å ner på jobbet, massa jobbresor till Dubai
• Mer ansvar i klubben, sedan kaos och utsparkad
• Påkörd ett antal gånger, sista gången med akutbesök och höftfraktur
• Tillfälligt boende i Singapore med familjen
• Köpte radhus
• Fåniga cykelolyckor med handledsbrott och opererad tumme
• Väldigt upp och ner i förhållandet och till slut separation
• Lång hög platå på löpningen
• Ny sambo

Har ingen ambition om att fortsätta skriva om allt i mitt liv, det passade före barnåren (eller före twitter och liknande kanske). Detta får fortsätta vara min lilla samlingplats för saker jag vill skriva av mig och kanske läsa om 5, 10, 50 år (om jag har tur).