Livet

Det finns ett slags grundläggande intelligenstest man kan göra på både djur och människor: Spegel-testet. I korthet: Man ser sig själv i spegeln och fattar att det är en själv. Större apor, delfiner, elefanter, och människor äldre än 18 månader (”spegel-åldern”) klarar det. Inte katter eller hundar dock.

Våra katter har varit en extra nivå av dumma; när de har sett en spegel har de närmast betett sig som om de stirrat på en tom vägg, inte ett dugg intresserade. Katter på youtube är dock fullt kapabla till att se iaf ngt i spegeln. Man får nog erkänna att den mentala stimulans våra katter fått inte varit den bästa, så det är kanske förväntat att de är lite bakom.

Döm då om min lycka när vi en kväll i vår nya lägenhet plötsligt hör Whisky morra i hallen, och hittar henne i mitt i arga leken intill döden httpv://www.youtube.com/watch?v=dt2wgkQ5K6w .

Om man reflekterar över ens eget liv så kan man nog konstatera att man sakta men säkert blir dummare vartefter tiden går när man fastnar i gamla banor och välkända miljöer. Nya utmaningar och situationer kan te sig skrämmande, men det ger en enorm boost till ens mentala utveckling när man plötsligt tvingas ta sig an och lösa massa nya problem. Våra katter har fått denna boost genom att vi flyttat, och deras två välkända rum plötsligt blivit tre, med ett helt annat upplägg.

Hur ska man då ge sig själv denna hjälp? Under uppväxtåren tvingas man ju regelbundet till stora förändringar. Bara en sån sak som låg-, mellan-, och högstadie (och vidare skolgång), där man måste byta miljö, klasskompisar, och lärare. Sedan ska man ut i arbetslivet, ofta på några olika jobb. Sedan ska man snabbt etablera sig som ”vuxen”. Sedan är risken stor att man fastnar.

Jag har suttit halvstilla sen 2006 då jag började jobba. Har ju förvisso kryddat till det lite med ett förhållande, några flyttar och ett giftemål, men det börjar bli dags att ge sig själv en liten spark i baken. Förhoppningsvis kan knyttet åstadkomma detta. Annars blir man väl tvungen att byta jobb och flytta eller ngt.

Nu i dagarna passerar bloggen 1 år (två äldre inlägg är hämtade från en tidigare blogg). Jag har lyckats skriva drygt 1 inlägg/vecka ganska kontinuerligt. Det känns ok. Bloggen är ju mest för mig egen skull, och det känns som det är lite bra träning av alternativa hjärnhalvor att formulera sig med vacker prosa på sitt modersmål (i motsats till jobbets skrivande där det är teknisk engelska skriven så alla möjliga nationaliteter ska förstå).

Så vi försöker väl köra ett år till.

Detta kommer ev. påverka vårsäsongen lite…

Jag har hunnit göra en del tveksamma ekonomiska transaktioner i mitt liv. Det första uppenbart puckade var att börja spela poker och liknande. Under några år på högstadiet och gymnasiet gick alla överblivna pengar till mina ”kompisar”. I den åldern innebär ju det inte så mkt i absoluta belopp, och alternativet hade sannolikt varit att köpa ännu mer serietidningar (ett inte heller jätte-begåvat val, mtp. att jag har några flyttkartonger fulla nu som knappt är värt pappret de är tryckta på). Det tog abrupt slut den dag jag såg en motspelare, som dagen före blåst mig på några 100kr, uppenbart fuska. Efter den dagen har jag inget spel-behov längre.

Jag började fond-spara strax före börskraschen 2001, tror jag det var. Tog ut pengarna på botten och köpte en TV, som jag var mkt nöjd med, så de 1000-lappar jag förlorade då grämer mig inte så mkt.

När jag började jobba köpte jag en moppe, som jag drömt om länge. Jag körde mkt första halvåret, och sen nästan ingenting. Totalt inköpspris, plus räntor (jag hade precis börjat jobba och var kreditvärdig, men hade knappt en krona över just då) var nog ca 22k. 4år x 2600kr i försäkring är ca 10k till. 6kr/mil i bensin är ca 2500kr till. Och lite service kanske en tusenlapp. Totalt ca 35k. Jag sålde den idag för 8k. Så de ca 400mil jag hann köra kostade nästan 70kr/mil. Jag borde åkt taxi. Jag borde VERKLIGEN åkt taxi.

När man sitter och reflekterar över sånt här kan det vara trösterikt att påminna sig om att man iaf inte bränner några 1000 varje helg på krogen. Eller att man inte börjat segla eller spela golf (även om triathlon inte är den billigaste sport man kan hitta på).

Men jag kommer sakna Pigge, min silverpil.

Det finns en rad klassiska drömmar (fler än man tror visar det sig, min favorit är den när tänderna ramlar ut) med hyfsat rimliga tolkningar. Många drömmar verkar starkt influerade av vad man genomgår i verkliga livet, men psykologerna vill gärna tolka lite mer än vad som kanske är vettigt. Min återkommande mardröm inför prov och tävlingar är att jag är på helt fel ställe, alldeles för sent, och gärna med helt fel utrustning. Är detta för att jag undermedvetet är rädd att misslyckas med provet eller tävlingen? Eller är det kanske snarare för att jag är nervös för att inte komma till start i tävlingen som jag känner mig (iaf medvetet) säker på att prestera bra i?

Löp-drömmar är en annan kategori drömmar som antagligen påverkas av att man ligger i sängen och sover. Det är helt enkelt väldigt svårt att springa bra med ett täcke och två katter på benen. Sen jag började simma har jag nu fått en variant på denna. Jag ska i ngn situation simma, och har väldigt svårt att få ner armen i vattnet. Jag ligger iofs ofta ovanpå vattnet och flyter, men tar man inga simtag kommer man inte framåt. Denna dröm återkom ofta, och en rimlig tolkning är att jag ofta tänker på simning, och ligger man i en säng är det svårt att sticka ner armen i madrassen på ett bra sätt.

Nu har jag dock varit med om en ny version av denna. Jag ligger fortfarande som ett flöte ovanpå vattnet, men jag kan ändå få grepp om det och simmar med oanad fart. På ett sätt är det en parallell till standard-drömmarna om att flyga och att falla. Det är snarlika koncept, och man kan snabbt växla mellan dem, men ibland känner man att man har kontroll, och man både flyter och greppar samtidigt.

Säsongen 2011 startar nu. Jag är stark, frisk, flyter och har grepp.

I söndags-GP finns en liten ruta där vanligt folk blivit frågade vad som varit viktigast för dem den gångna veckan. Svaren är sällan tråkiga (av typen: ”Jag besiktigade bilen”), oftare rätt spännande, om än subjektivt (tex. ”jag fick jobb”, eller ”jag träffade mitt livs kärlek”, sagt av Agda 72). Ibland får dem en att fundera över sitt eget liv, och vilka förväntningar man har. Såna svar kan vara ”jag höll mig nykter denna veckan också”, eller ”jag har fått uppehållstillstånd”. Svaren är inte alltid positiva, ett tråkigt sjukdomsbesked är nog så viktigt som att man träffat en gammal vän över en kaffe.

Jag och fru Arnström har gjort tradition av att själva ställa frågan till varandra. Ibland verkar det som om veckorna bara rusar på, då kan det kännas bra att tänka på att även denna vecka innehöll ngt utöver det vanliga.

Denna veckan började med att jag fick hem min tempo-cykel. Lyxkonsumtion å det grövsta, men så länge man håller sig borta från bilägande och golf har man råd med rätt mkt lyxkonsumtion på den nivån. I måndags fick jag också beröm av min förra projektledare för min insats det senaste halvåret, trots en rätt medioker vår. I tisdags fick jag svar från min exjobbshandledare på vad jag trodde var min sista version av min exjobbsrapport (en sorgehistoria i sig). Nu hade den, efter div. missförstånd, blivit totalsågad, och jag blev i princip rekommenderad att ge upp. Sedan tittade vi på en lägenhet, som vi i onsdags ”vann” budgivningen på och skrev kontrakt på direkt. I torsdags var jag i fajt med ledningen på jobbet ang. hur mitt nya projekt bör styras. I fredags lyckades jag jogga 1km utan att mitt löparknä blev värre. I lördags åkte jag med några kollegor till Vallåsens skidanläggning för att prova på downhill-cykling, och jag överlevde. Och idag har jag funderat allvarligt på vad man ska använda sin tid till, vad jag egentligen tycker är kul.

Vad var viktigast för dig?

Här är jag på upploppet på mitt första Göteborgsvarv, 2005, 1.48.40:

2006 sprang jag på 1.36.55:

Och nu 2010 på 1.25.48 (och den uppmärksamma kan konstatera att mina bröstvårteplåster havererade ngn gång efter 15km):

Det intressanta här är att jag 2005 var 27, och färdigvuxen. Ändå ser jag nästan 2dm längre ut 5 år senare. Ett annat konstaterande, som också är rubrik på detta inlägg (ett citat av Greg Lemond), är att jag ser mer och mer plågad ut.

En fortsättning på ett tidigare inlägg. Utöver mina definierade tävlingsmål för året så har jag ju en lista på lite mer ”luddiga” saker jag vill uppnå. Idag har jag lyckats hålla mig under 80kg stabilt under 4v (matchvikten på Lerumsloppet i lördags var 78,6kg).

Nu är frågan om ett nytt mål ska sättas, eller om fokus ska läggas på resterande 9 uppgifter…

Inte kompressionskalsonger

Inte kompressionskalsonger


Så idag fyller jag år igen. Min 30-årsdag var jag i Köpenhamn på SAS-möte följt av hyfsat kalas, min 31-årsdag minns jag inte vad jag gjorde, så det var knappast minnesvärt. I år så har jag städat och bjudit några vänner på oxfilé. Det är ju långfredag, och i min familjetradition innebär detta att man inte gör så mkt livat.

Rent allmänt har ju det senaste året ändå varit rätt actionfyllt, så jag grämer mig inte så mkt över att just födelsedagen blev lugn. För att sammanfatta mitt 32:a levnadsår:

  • Sprang inte Göteborgsvarvet 2009.
  • Åkte på cykelsemester i Provence (det är ungefär som franska filmnäringen vill få det att verka).
  • Frågade Maria om hon ville gifta sig (hon blev chockad, hon var mest ute efter en förlovning. Nu vet hon bättre hur det hänger ihop).
  • Gjorde några hyfsade triathlon-tävlingar (Göteborg, Tjörn).
  • Sprang Stockholm Halvmarathon på 1h25.
  • Planerade och genomförde ett bröllop på ca 3 månader.
  • Drabbades ordentligt av livets oförutsägbarhet.
  • Har till slut fått en bra möjlighet till ett liv efter SAS-projektet.

Det kommer bli en utmaning att få det 33:e att bli lika innehållsrikt, men det finns några potentiella kandidater för nästa års lista.

Tanken var inte att denna blogg endast skulle handla om träning. Är man över 30, har ett heltidsarbete, och aldrig varit i närheten av organiserad idrott i tonåren så är nog träning som enda fritidsintresse ngn form av eskapism.

Men det är skönt att ta ut sig, att ventilera ur botten av lungorna, att fylla kvava vindlingar i hjärnan med friskt syre. Kroppen fylls med endorfiner och alla tankar blir lite ljusare, lite kvickare, lite större. Det finns ingen TV eller internet som stjäl ens mentala fokus, det finns bara resan, stegen, till nästa mellantid, till målet.

Det behövs eskapism. När jobbet och sömnen och vardagen fått sitt finns det massa timmar kvar, timmar där man riskerar att fastna i tankarna. Tankar på vad som riskerar komma, vad som kunde blivit.

Jag fick ett starkt hjärta av mina föräldrar. Jag önskar jag kunde skickat det vidare.