Löpning

Jag satt uppe i natt och kollade på web-sändningen från Ironman Hawaii. På herrsidan skulle det tveklöst bli spännande, det fanns ett helt gäng pretendenter på titeln. Damsidan var också plötsligt väldigt osäker då Chrissie drog sig ur i sista stunden. Där var min gissning på Mirinda Carfrae (synd att jag inte skrev detta i förväg, men efter en blogg-post där jag kommenterade hennes löpsteg så läste jag på lite, och det såg bra ut för henne). Som det nu gick så hade damsidan kunnat bli spännande även med Chrissie på startlinjen. Mirinda var bara några minuter efter Chrissies rekordtid från 2009, och slog hennes löptid rejält. Chrissie har varit lite för oslagsbar, nu kan man hoppas på lite fajter framöver.

Jag kan egentligen inte kommentera herrarna så mkt. Oddsen var låga på Crowie, och han presterade ungefär som vid sina två senaste vinster. Dock så presterade andra väldigt mkt bättre i år, så han blev fyra. Det blev dock ohyggligt spännande om vinsten. Macca hade en tydlig ledning på slutet, men såg ut att jogga fram lite makligt. Andreas Raelert jagade med ett löpsteg som såg betydligt mer Kenyanskt ut. Kommentatorer (och jag) trodde att omspringningen skulle vara kort och skoningslös, men istället verkade Andreas nöjd med att komma ikapp. Sedan fick vi se en repris på ”The Ironwar”, två löpare i synchro-löpning i några km. Vid en vätskestation så får Macca en liten lucka, men låter Andreas komma ikapp, och verkar kolla in honom lite.

Vid sista vätskestationen kommer rycket, och det verkar som Andreas stannar. Efter 7 minuter, knappt 2km, går Macca i mål, pigg och fräsch i det närmaste (han har tillåmed ansträngt sig och snyggat till sig lite inför målfotot några 100m tidigare). Andreas tappar 1:30 på denna sträcka, och vacklar in över mållinjen.

Triathlon är nog löpning mer än ngt annat, men man får inte som Crowie ge 10min på cykeln till folk man en bra dag springer ifrån med 3.

Macca vinner Ironman Hawaii 2010

Marathonfoto talade om att de var påväg att radera arkivet från Göteborgsvarvet, så jag gick för skojs skull in och kollade om det dykt upp några fler bilder. Jag visste att jag blivit fotad i målområdet, och nu hade onekligen den bilden kommit fram också. Marathonfoto var snälla nog att ge mig denna gratis, då jag trots allt hade betalat för att få alla mina bilder i ett paket.

Detta tillfälle var nog min peak 2010. Jag hade persat samtliga distanser veckorna före, jag hade tränat kontinuerligt sedan ett år och jag kände mig yngre och starkare än ngnsin. Jag hade till slut lärt mig hur man ska träna för att inte gå sönder och fortsätta utvecklas. Trodde jag.

Jag har ju en ganska lång historia av skador. Stukningar, löparknän, hopparknä, överansträngda vader och lårmuskel-senor. Jag har gjort min beskärda del av rehab-träning, och framförallt styrketräningen var nog bra för mig. Det senaste året har det blivit väldigt lite av den delen, då jag trott jag varit ok.

Kalmar, plus några veckors vila, gjorde att jag nog var i sämre skick än på länge när jag försökte komma igång med löpningen igen. Plötsligt var löparknät tillbaka. Jag hade vett nog att sluta springa på en gång vid första känningen, gav det en vecka, och försökte igen, lite för länge. Det är inte så illa som det var 2006, men det är illa nog.

Nu har jag sett tillbaka på vad jag gjorde rätt när jag kom igång sommaren 2009. Det kommer bli regelbunden ”prehab”-styrka, och när jag väl springer igen ska det bli ett stort fokus på att springa oftare än långt. Och så ska jag sluta vara så tjock och sjuk.

Idag går Tjörn Triathlon, en tävling jag hade med bland mina träningsmål för året. Jag har dock inte alls haft lust att träna vidare i ngn omfattning efter Kalmar, och bestämde därför rätt tidigt att inte ens försöka. Idag är jag dessutom krasslig, så det hade varit pengar i sjön att anmäla sig.

Av de fyra mål som hittills varit aktuella har jag klarat ett, varit nära på ett, missat en del på ett och DNS-at ett. Jag sätter inte mål som är uppenbara att klara, ett bra mål ska vara 50-50 sådär, men nu är jag lite efter. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag satsar på fulla distansen på Göteborg Marathon, det är ju en liten tävling, så jag kan i princip bestämma mig veckan före. Valet är mellan att satsa på pers på halvan, eller en riktigt bra tid på fulla. 3h är en antagligen orealistiskt bra tid, men det finns inga snygga jämna tider förrens kanske 3h30, som inte känns som en utmaning. Vi får se vad det blir.

Jag betalade glatt för alla mina bilder från varvet, ni ca 2 som läser detta kan ju också få beskåda:
[nggallery id=2]

Här är jag på upploppet på mitt första Göteborgsvarv, 2005, 1.48.40:

2006 sprang jag på 1.36.55:

Och nu 2010 på 1.25.48 (och den uppmärksamma kan konstatera att mina bröstvårteplåster havererade ngn gång efter 15km):

Det intressanta här är att jag 2005 var 27, och färdigvuxen. Ändå ser jag nästan 2dm längre ut 5 år senare. Ett annat konstaterande, som också är rubrik på detta inlägg (ett citat av Greg Lemond), är att jag ser mer och mer plågad ut.

För dem som följer med i sporten så är det ingen nyhet att det var varmt på årets Göteborgs-varv. Såpass varmt att Isabellah Andersson ”väggade”, 63 personer hamnade på sjukhus, varav 2 på intensiven, och plats 100 kunde tas med 1.20.26 istället för 1.18.35.

Såhär i efterhand var det mao. inte upplagt för några personliga rekord, om inte formen pekade på åtminstone nytt pers med drygt 2 minuter. Jag trodde jag hade kapacitet för 1.24-1.24.30 ngnting, och gick ut efter det, utan ngn egentlig koll på hur värmen skulle påverka.

Mina splittar:
5km: 20.03, 4.01km, 179bpm
10km: 20.03, 4.01/km, 184bpm
15km: 20.14, 4.03/km, 185bpm
20km: 20.57, 4.11/km, 185bpm
21.1km: 4.31, 4.06/km, 186bpm
De första 5km var på tok för snabba med facit i hand. 4.01 är en bra utgångsfart på de första kuperade 5km om man siktar neråt 1.23. Och efter 15km fick jag betala, när man i gassande sol skulle uppför Avenyn. I mål kom jag på 1.25.48, missat pers med 45s. Det hade kanske gått med bättre pacening.

När jag med lite besvikna steg kom in på innegården hemma möttes jag av två killar i ålder strax under 10.
”Hur gick det på Stora Göteborgsvarvet?” (folk som har ”Lilla Göteborgsvarvet” som default-val refererar tydligen till det vanliga som ”Stora”).
”Det var varmt, men det gick bra”
”VANN DU?”
”Nä, jag kom kanske på plats 700″ (trodde jag då)
”OJ VA DÅLIGT!!!”
”Mnja, jag hade ju kanske 30000 bakom mig”
”Oj, haha!”
Det är en skön, lätt naiv ålder när man tror att halv-kraftiga vita killar kan vinna löpartävlingar, men ett bra uppvaknande för dem om de lär sig att många placeringar är helt ok som inte är nr 1.

När resultaten kom in så ändrades en första lätt besvikelse till ngt annat. Då så många klarade värmen så dåligt så lyckades min tid ta mig till plats 262 av ca 27000. Topp 1% i löpning är svårt att vara missnöjd med.

Inget pris på prestationen blev det, dock vann både jag och Fru Arnström på våra startnummer; en helt ok löparryggsäck:

Årets första mål klarat med marginal!

Det är ändå ngt visst med tävling. Jag har inte med vinsten att göra, det är bara på skoj. Man går ändå hemma och provar kläder, planerar mat och toa-besök, kollar bansträckningen och vätskestationer. Sova natten innan är en önskedröm, pulsen ligger ständigt 20 över vilonivå och dunkar så att man blir rädd för att kopplingarna ska spricka.

Sen står man där i fållan, tänker att det är en evighet till startskottet ska gå. Men så upptäcker man att skorna nog ska knytas om lite till. Klockan ska visa rätt. Solglasögonen ska vara fläckfria. Man kollar framför sig efter ryggar att ta, långsamma att runda. Och plötsligt går skottet.

Oavsett hur mkt planer man har, vilken fart man ska hålla, vilken puls och så, så kutar man ändå iväg med en panikkänsla. Hur ska det här kunna hålla? Det brukar dock ge med sig efter ngn km.

Lerumsloppet har en rejäl uppförsbacke och flera branta medlut. Det nya mil-perset är ändå ca 3 minuter bättre än det gamla, 38:27, plats 23 av 330. Vidare mot nya mål!

Funbeat-länk

Imorrn är det dags för årets första test, Lerumsloppet. Målsättningen är sub40, men sub38 vore ännu roligare. Min vana trogen är jag redan uppe i 60% av max-puls, och känner mig samtidigt febrig, irriterad i halsen och stör mig rejält på kollegor som går till jobbet trots att de, med tanke på deras snörvlande, hostande, och nysande, borde sitta i karantän.

21h till start…

En snabb uppföljare på föregående inlägg. Hade inte tid med träning idag egentligen, men tänkte att en snabb 5km kan man ju alltid trycka in. Pressade hyfsat från start till mål, men det kändes inte riktigt som jag lyckades ”varva ur”, och det var lite kallt och blåsigt.

Men det blev nytt PB på rundan med 22s! 5,17km på 18:40 (3:37min/km). Bådar gott inför satsningen på sub 38 på milen nästa helg.

Att bli äldre medför att:

  1. Man har teoretiskt sett färre år kvar att leva. Men livet är rätt oförutsägbart, och även utan ngt extraordinärt inträffande så lever folk allt mellan 70 och 110år typ. Så varför oroa sig?
  2. Man kan lite fler saker. Ev. har man glömt bort saker också. Men det känns (hittills) som det är i balans.
  3. Man (efter 20-25 ngnting) blir svagare, långsammare och tröttare.

Det är i nuläget bara den sista punkten som egentligen bekymrar mig. Jag kom igång såpass sent med fokuserad träning att jag sannolikt missade min ultimata peak. Men när det är som det är så är det iallafall skönt att man fysiskt fortfarande blir bättre och bättre, trots att 25 är passerat.

Gårdagens tempo-pass innebar nytt personligt rekord med 28s på Stora Örgryterundan, vilket innebar 3:46min/km i snitt. Jag kanske blir äldre, men jag blir också bättre!