Archive for september 2010

Jag har köpt en ny cykel. Det tar det totala antalet tvåhjulingar i min ägo till 5 (fast jag försöker göra mig av med den med motor). Jag är i ständig konflikt mellan min frugala sida, och min köpglada. Det finns tecken på att det är ärftligt, mina föräldrar var ev. nära att skiljas när pappa köpte smällare till mina bröder för pengar han borde köpt en kökskniv för, men nu har de köpt sin andra nya bil (efter perioder under min uppväxt då vi var helt utan). Nu hade jag till slut bestämt mig för att om jag ska unna mig själv ngt så är det nu, för efter mars och sisådär 5-15 år framåt kommer jag knappt kunna med att köpa ngt dyrt åt mig själv.

Så här ser den ut, min Felt S22:

Tanken är att den ska gå snabbt rakt fram, gärna med lite löpning efteråt. Jag hävdade länge att min landsvägs-hoj med clip-on dög för ändamålet, och det är kanske fortfarande sant, egentligen, men det finns träningsfördelar med att ha en standard-lvg-hoj för grupprundor, och en tempohoj för egen träning. Och så har jag råd, eftersom jag inte bränner pengar på krogen, eller kör bil, eller renoverar hus eller… Många ursäkter finns det. Wiggle sålde iaf ut sina 2010:or med 33% rabatt, vilket gjorde det hela näst intill överkomligt.

På Slowtwitch har de en tråd med ”Felt-porr” där jag postade en bild på min raket. Ibland gillar jag internet lite extra mycket. Som till exempel nu, när SuperDave, som jobbar på Felt, kunde ge mig lite tips om hur jag borde justera in cykeln.

Jag har hur som helst invigt hojen med ett test på min temporunda (en inte helt optimal vändpunktsslinga med lite för många rödljus och korsningar). Jag tryckte på så gott jag kunde (efter ca 2 månaders vila) och missade mitt pers med 1:40. Jag tror det finns potential i denna hoj.

Den heter Svarta Blixten och kommer vara ett fint komplement till Silverpilen 1&2 och Röda Faran (ja, jag namnger alla mina cyklar).

I söndags-GP finns en liten ruta där vanligt folk blivit frågade vad som varit viktigast för dem den gångna veckan. Svaren är sällan tråkiga (av typen: ”Jag besiktigade bilen”), oftare rätt spännande, om än subjektivt (tex. ”jag fick jobb”, eller ”jag träffade mitt livs kärlek”, sagt av Agda 72). Ibland får dem en att fundera över sitt eget liv, och vilka förväntningar man har. Såna svar kan vara ”jag höll mig nykter denna veckan också”, eller ”jag har fått uppehållstillstånd”. Svaren är inte alltid positiva, ett tråkigt sjukdomsbesked är nog så viktigt som att man träffat en gammal vän över en kaffe.

Jag och fru Arnström har gjort tradition av att själva ställa frågan till varandra. Ibland verkar det som om veckorna bara rusar på, då kan det kännas bra att tänka på att även denna vecka innehöll ngt utöver det vanliga.

Denna veckan började med att jag fick hem min tempo-cykel. Lyxkonsumtion å det grövsta, men så länge man håller sig borta från bilägande och golf har man råd med rätt mkt lyxkonsumtion på den nivån. I måndags fick jag också beröm av min förra projektledare för min insats det senaste halvåret, trots en rätt medioker vår. I tisdags fick jag svar från min exjobbshandledare på vad jag trodde var min sista version av min exjobbsrapport (en sorgehistoria i sig). Nu hade den, efter div. missförstånd, blivit totalsågad, och jag blev i princip rekommenderad att ge upp. Sedan tittade vi på en lägenhet, som vi i onsdags ”vann” budgivningen på och skrev kontrakt på direkt. I torsdags var jag i fajt med ledningen på jobbet ang. hur mitt nya projekt bör styras. I fredags lyckades jag jogga 1km utan att mitt löparknä blev värre. I lördags åkte jag med några kollegor till Vallåsens skidanläggning för att prova på downhill-cykling, och jag överlevde. Och idag har jag funderat allvarligt på vad man ska använda sin tid till, vad jag egentligen tycker är kul.

Vad var viktigast för dig?

En gång i tiden fick jag för mig att det vore smidigt med ett kreditkort. Handla allt på detta och betala en månad senare, och därmed tjäna några kronor på räntan. En normal månad kanske 5000*0.01/12 = 4kr. Sen sänktes ju räntan på sparkonton så att ”vinsten” försvann, och sedan orkade jag inte få massa fakturor, så jag slutade använda kortet.

Eftersom jag har lite för många plastkort ville jag nu göra mig av med detta, så jag ringde banken. De upplyste mig om att jag kunde ju bli nyckelkund, så fick jag i princip kortet gratis. Jag skulle tänka lite på detta. Som nyckelkund betalar man 39kr/månad för VISA-kort, mastercard, samt internetbetalning. Är man inte nyckelkund, och skippar mastercardet så går det loss på 34kr/månad. Töntiga summor, men jag ville inte ha ett kreditkort jag riskerade att tappa bort, så jag ringde för att säga upp detta.

Efter 30 minuters telefonkö (jag var nr 1 hela tiden, men nyckelpersonen på andra sidan hade väl fikarast) fick jag presentera mitt ärende. Men så enkelt var det inte. ”Banken rekommenderar att man har ett annat kort än det som är kopplat till lönekontot, mtp. alla kort-bedrägerier”. Jotack, sa jag, det var ju bl.a. därför jag ville säga upp det. Jag har hellre ett VISA-kort kopplat till mitt ganska tomma lönekonto än ett kreditkort med ganska stor tillgänglig kredit, om jag nu ska bli utsatt för bedrägeri.

Sen var det ju frågan om årsavgiften som redan var betald. Den ska jag enligt avtalet få tillbaka, så de satte in pengarna på kortkontot, som de sedan avslutade. Oh yes. Nu får jag ev. en avi jag kan lösa in på ett bankkontor. Och sånt brukar ju vara gratis.

Jag börjar bli som farmorsgenerationen. Handla ska man göra för pengar man har. Allt blir så mkt enklare då.

Marathonfoto talade om att de var påväg att radera arkivet från Göteborgsvarvet, så jag gick för skojs skull in och kollade om det dykt upp några fler bilder. Jag visste att jag blivit fotad i målområdet, och nu hade onekligen den bilden kommit fram också. Marathonfoto var snälla nog att ge mig denna gratis, då jag trots allt hade betalat för att få alla mina bilder i ett paket.

Detta tillfälle var nog min peak 2010. Jag hade persat samtliga distanser veckorna före, jag hade tränat kontinuerligt sedan ett år och jag kände mig yngre och starkare än ngnsin. Jag hade till slut lärt mig hur man ska träna för att inte gå sönder och fortsätta utvecklas. Trodde jag.

Jag har ju en ganska lång historia av skador. Stukningar, löparknän, hopparknä, överansträngda vader och lårmuskel-senor. Jag har gjort min beskärda del av rehab-träning, och framförallt styrketräningen var nog bra för mig. Det senaste året har det blivit väldigt lite av den delen, då jag trott jag varit ok.

Kalmar, plus några veckors vila, gjorde att jag nog var i sämre skick än på länge när jag försökte komma igång med löpningen igen. Plötsligt var löparknät tillbaka. Jag hade vett nog att sluta springa på en gång vid första känningen, gav det en vecka, och försökte igen, lite för länge. Det är inte så illa som det var 2006, men det är illa nog.

Nu har jag sett tillbaka på vad jag gjorde rätt när jag kom igång sommaren 2009. Det kommer bli regelbunden ”prehab”-styrka, och när jag väl springer igen ska det bli ett stort fokus på att springa oftare än långt. Och så ska jag sluta vara så tjock och sjuk.

Fru Arnström är ordentligt inne på mkt av det Mark Sisson snackar om. Hon är inte ensam. Min polare Ashkan är det också. Colting är ju den förste någorlunda kända primalen i Sverige, hans polare Jojje är kanske den mest vokale i tränings-blog-Sverige just nu. Och nu har Johan Lundin gjort comeback, persat på HIM-distansen, och tydligen bytt ostmackorna mot ägg & bacon.

En månad utan träning har visat för mig att jag är dålig på att hantera min kropp i ngt slags stabilt läge. Det behövs nya principer, och idag sätter Mark igång med en 30-day challenge. Första steget är att tala om att man tänker ta sig an utmaningen. So here goes!