En gång i tiden fick jag för mig att det vore smidigt med ett kreditkort. Handla allt på detta och betala en månad senare, och därmed tjäna några kronor på räntan. En normal månad kanske 5000*0.01/12 = 4kr. Sen sänktes ju räntan på sparkonton så att ”vinsten” försvann, och sedan orkade jag inte få massa fakturor, så jag slutade använda kortet.

Eftersom jag har lite för många plastkort ville jag nu göra mig av med detta, så jag ringde banken. De upplyste mig om att jag kunde ju bli nyckelkund, så fick jag i princip kortet gratis. Jag skulle tänka lite på detta. Som nyckelkund betalar man 39kr/månad för VISA-kort, mastercard, samt internetbetalning. Är man inte nyckelkund, och skippar mastercardet så går det loss på 34kr/månad. Töntiga summor, men jag ville inte ha ett kreditkort jag riskerade att tappa bort, så jag ringde för att säga upp detta.

Efter 30 minuters telefonkö (jag var nr 1 hela tiden, men nyckelpersonen på andra sidan hade väl fikarast) fick jag presentera mitt ärende. Men så enkelt var det inte. ”Banken rekommenderar att man har ett annat kort än det som är kopplat till lönekontot, mtp. alla kort-bedrägerier”. Jotack, sa jag, det var ju bl.a. därför jag ville säga upp det. Jag har hellre ett VISA-kort kopplat till mitt ganska tomma lönekonto än ett kreditkort med ganska stor tillgänglig kredit, om jag nu ska bli utsatt för bedrägeri.

Sen var det ju frågan om årsavgiften som redan var betald. Den ska jag enligt avtalet få tillbaka, så de satte in pengarna på kortkontot, som de sedan avslutade. Oh yes. Nu får jag ev. en avi jag kan lösa in på ett bankkontor. Och sånt brukar ju vara gratis.

Jag börjar bli som farmorsgenerationen. Handla ska man göra för pengar man har. Allt blir så mkt enklare då.

One Response to “Banken-Erik: 1-0”