Det blir inget långt eller flerdelat inlägg om Kalmar Triathlon. Jag fick bryta efter att ha pajjat bakhjulet efter 2 mils cykling.

Den längre versionen: I Sövde körde jag bra, men hade bara 6-7 fungerande växlar. Jag hade aldrig riktigt justerat växlarna sen hojjen köptes, så inför Kalmar, med tillhörande finputs, var det dags att göra om, göra rätt. Med Shimanos manual till hjälp satte jag ändlägena, och vajerspänning så att kedjan hoppade fint från minsta till största och tillbaka. Ett litet problem dock, när jag trampade på så hoppade kedjan till emellanåt. Fick ändå skicka iväg hojen med klubbkompisen Nicklas Hult, som väldigt schysst erbjudit den skjuts både dit och tillbaka. Dagen före tävlingen så tog jag en runda, skruvade lite till utan att få det perfekt. Tänkte att det ändå fick duga.

Startskottet gick och jag drog iväg på simningen enligt årets princip; ”Frekvens, fötter, och frenesi” istället för förra årets ”Lugnt, ensamt, långsamt”. Det gick bra, 1:08:59 mot förra årets 1:13:57. I T1 gjorde jag i år inget tält-byte, så det gick på 3:17 mot förra årets 6:52. Totalt 8:33 sparat mot förra året. Cyklingen gled jag iväg kontrollerat, men växlarna hoppade som dagen innan. Efter en mil tänkte jag att jag fick stå ut, och började längta till löpningen. Efter en liten stund till gav jag upp och tänkte jag kunde spänna vajern ett steg upp (jag misstänkte att jag inte kunde släppa den tillräckligt). När jag då testade igenom växlarna, hoppade kedjan innanför största kransen och det rasslade till rejält. Jag stannade direkt och konstaterade att fyra ekrar gått av. Jag försökte böja fast de lösa ändarna, men hjulet satt fast. Släppte upp bromsen och hjulet spände fast mot ramen istället. Game Over.

Resultatet av min kassa mek-kunskap

Efter att ha väntat en halvtimme fick jag skjuts tillbaka till växlingsområdet med den cykel-ansvarige. Fick en trevlig pratstund om nästa år (hint: Ironman, Ölandsbron, avstängda vägar, kullersten, Kalmar Slott, Länsstyrelsen). Resten av dagen hejjade jag på klubbkompisar som rent allmänt nådde eller krossade högt ställda mål. Jag var inte alls så besviken, arg, eller förbannad som jag nog trodde jag skulle bli (även om jag gjorde en klassisk ”slänga cykeln i diket” när verkligheten kom ikapp), kanske lite lättad att jag fick en ”easy out” från att sannolikt slita ont med knän som inte är 100% rehabbade ännu.

Vi får se hur jag orkar ladda om efter det här.

One Response to “Kalmar Triathlon: DNF”

  • Det var en imponerande samlad och objektiv summering av en DNF beroende på tekniska problem Erik! Du lät uppenbarligen haveriet stanna vid bakhjulet i ett läge där många (de flesta skulle jag tro) hade låtit det sprida sig hela vägen till humör och inställning till sporten – det tyder på distans, kontroll och förmåga att välja din reaktion på skeenden – precis vad som behövs för att lyckas på sikt! Du lär komma tillbaka med besked.

    Tack för påhejningar under löpningen! Det var en snyggt sätt att vända haveriet till något positivt för oss andra.
    /Calle