Posts Tagged ‘Löpning’

Efter Kalmar blev det lite jobbfokus, så jag slutade simma och cykla, men lyckades hålla liv i löpningen såpass att jag satte min bästa (volymmässigt) vecka (64km) och bästa månad (224km) någonsin under september. Det är rätt skönt att kunna växla ner och köra fokus på EN sport, man slipper mkt stress (men ökar ångesten över att bli skadad så man inte kan göra ngt, mer om det senare). Att Maria satte oss/mig på avgiftning efter all sportdryck så att jag snabbt tappade 2-3kg var ju inte heller fel för löpningen.
Read the rest of this entry »

Göteborgsvarvet börjar bli en vana, 7 starten i år, och då har jag två dns:er bakom mig också. Är loppet riktigt så kul? Nja, tveksamt, men det är en stor högtid för löpar-Sverige. Hela centrala stan är avstängd och de få som inte springer är ute och hejjar.
Med ett undantag har jag förbättrat mig varje år. Sen 2009 har egentligen inte min träningsvolym ökat (inom löpning), men 3-4 mil/vecka har fortsatt att ta mig närmare de riktiga löparna, i prestation om än inte i träningsvolym.
Read the rest of this entry »

Sitter hemma och snörvlar, känner mig tjock och börjar stelna till i varenda muskel. Med andra ord dags att avsluta säsongen 2011 och summera. Årets mål var högt ställda, och fallerade halft om halft, dock utan den orsak man hade kunnat misstänka, och utan att jag egentligen kan känna mig missnöjd med året.
Read the rest of this entry »

I höstas, spännande återberättat här, testade jag hur mina tröskelvärden såg ut på cykel. För uppföljning så gjorde jag i början på maj ett nytt test, triathlon denna gång (dvs. först springa, sen cykla), för att se vad vinterträningen gett.

De både testen jag gjort ditintills var båda upplyftande. Det första, hösten 2008, avslöjade att jag hade löptalang, vilket visade sig under 2009 då jag kapade 6 minuter på halvmara-perset. Det i höstas sade ungefär samma sak om cykling, hade helt ok tröskeleffekt, och ungefär samma Vo2Max som på löpning. Nu skulle sanningen fram, efter vinterns många (nja) timmar på trainern, plus ambitiös (måttligt) jobbpendling.
Read the rest of this entry »

Så, för att fortsätta på föregående inlägg. Jag startade, jag sprang fort, jag klev inte av (återstår att se om jag borde ha gjort det).

I år är jag ju sponsrad av Citygym, och Magnus hade lagom till varvet lyckats trycka upp en funktionströja åt mig. Precis som Contador i Girot 2008 kände jag lite (självpåtagen) press från sponsorn att ställa upp. Så jag tog mig till start, värmde upp, fick hasta lite för att hinna in i min fålla och joggade iväg, bland de sista i 1A. Utan ngt egentligt tidsmål att bli stressad av joggade jag iväg i bekväm fart och lät andra zick-zacka sig fram.

Ganska snart märkte jag dock att kilometrarna rullade på rätt hyfsat, trots att jag höll ansträngningen begränsad. Första femman passerades på 20:34 (4:07/km). Rullade jag på skulle min målsättning på 1h27 gå att klara.
Read the rest of this entry »

Familjen är ivägskickad, kläderna utvalda, skorna snörade, extra-koppen kaffe intagen. En dryg timme tills det är dags att cykla iväg till starten. Hm… jo, vänta… Japp, det är lite tävlingsnerver ändå. Egentligen har jag varit väldigt befriad ifrån detta sista tiden. Sen Elving har mitt tävlingsmardrömmande gått ner, antagligen beroende på mer regelbundna sov-tider. Jag har förr om åren drömt de klassiska sakerna som ”Jag är i fel land och starten gick för en timme sen, och dessutom är jag naken”. Inte helt ovanliga teman, Ullis i klubben är också drabbad tex., men inget sånt nu alltså. Sov tillåmed gott inatt. Vaknade aningen tidigt och löste jobb-problem i huvudet istället (finns många sorters stress att välja på nuförtiden, motionslopp är triviala i sammanhanget).
Read the rest of this entry »

Denna vecka i Kloten har jag lyckats jaga bort lite nervositet mha. träning. Tre dagar löpning i rad har jag inte lyckats med på länge. 4km löpning har jag inte lyckats med sen september eller så. Och idag var jag i skogen för första gången sen sent i somras. Kanske, kanske, kanske att jag är på väg ut ur den snårskog som mitt löparknä har varit.

Det går inte riktigt att förstå hur mkt jag saknat skogslöpningen. Inte för att jag är ngn friluftslöpare, men jag gillar skogsväg och träd. Och idag joggade jag runt i den i drygt 2km. Livet artar sig!

Jag satt uppe i natt och kollade på web-sändningen från Ironman Hawaii. På herrsidan skulle det tveklöst bli spännande, det fanns ett helt gäng pretendenter på titeln. Damsidan var också plötsligt väldigt osäker då Chrissie drog sig ur i sista stunden. Där var min gissning på Mirinda Carfrae (synd att jag inte skrev detta i förväg, men efter en blogg-post där jag kommenterade hennes löpsteg så läste jag på lite, och det såg bra ut för henne). Som det nu gick så hade damsidan kunnat bli spännande även med Chrissie på startlinjen. Mirinda var bara några minuter efter Chrissies rekordtid från 2009, och slog hennes löptid rejält. Chrissie har varit lite för oslagsbar, nu kan man hoppas på lite fajter framöver.

Jag kan egentligen inte kommentera herrarna så mkt. Oddsen var låga på Crowie, och han presterade ungefär som vid sina två senaste vinster. Dock så presterade andra väldigt mkt bättre i år, så han blev fyra. Det blev dock ohyggligt spännande om vinsten. Macca hade en tydlig ledning på slutet, men såg ut att jogga fram lite makligt. Andreas Raelert jagade med ett löpsteg som såg betydligt mer Kenyanskt ut. Kommentatorer (och jag) trodde att omspringningen skulle vara kort och skoningslös, men istället verkade Andreas nöjd med att komma ikapp. Sedan fick vi se en repris på ”The Ironwar”, två löpare i synchro-löpning i några km. Vid en vätskestation så får Macca en liten lucka, men låter Andreas komma ikapp, och verkar kolla in honom lite.

Vid sista vätskestationen kommer rycket, och det verkar som Andreas stannar. Efter 7 minuter, knappt 2km, går Macca i mål, pigg och fräsch i det närmaste (han har tillåmed ansträngt sig och snyggat till sig lite inför målfotot några 100m tidigare). Andreas tappar 1:30 på denna sträcka, och vacklar in över mållinjen.

Triathlon är nog löpning mer än ngt annat, men man får inte som Crowie ge 10min på cykeln till folk man en bra dag springer ifrån med 3.

Macca vinner Ironman Hawaii 2010

I söndags-GP finns en liten ruta där vanligt folk blivit frågade vad som varit viktigast för dem den gångna veckan. Svaren är sällan tråkiga (av typen: ”Jag besiktigade bilen”), oftare rätt spännande, om än subjektivt (tex. ”jag fick jobb”, eller ”jag träffade mitt livs kärlek”, sagt av Agda 72). Ibland får dem en att fundera över sitt eget liv, och vilka förväntningar man har. Såna svar kan vara ”jag höll mig nykter denna veckan också”, eller ”jag har fått uppehållstillstånd”. Svaren är inte alltid positiva, ett tråkigt sjukdomsbesked är nog så viktigt som att man träffat en gammal vän över en kaffe.

Jag och fru Arnström har gjort tradition av att själva ställa frågan till varandra. Ibland verkar det som om veckorna bara rusar på, då kan det kännas bra att tänka på att även denna vecka innehöll ngt utöver det vanliga.

Denna veckan började med att jag fick hem min tempo-cykel. Lyxkonsumtion å det grövsta, men så länge man håller sig borta från bilägande och golf har man råd med rätt mkt lyxkonsumtion på den nivån. I måndags fick jag också beröm av min förra projektledare för min insats det senaste halvåret, trots en rätt medioker vår. I tisdags fick jag svar från min exjobbshandledare på vad jag trodde var min sista version av min exjobbsrapport (en sorgehistoria i sig). Nu hade den, efter div. missförstånd, blivit totalsågad, och jag blev i princip rekommenderad att ge upp. Sedan tittade vi på en lägenhet, som vi i onsdags ”vann” budgivningen på och skrev kontrakt på direkt. I torsdags var jag i fajt med ledningen på jobbet ang. hur mitt nya projekt bör styras. I fredags lyckades jag jogga 1km utan att mitt löparknä blev värre. I lördags åkte jag med några kollegor till Vallåsens skidanläggning för att prova på downhill-cykling, och jag överlevde. Och idag har jag funderat allvarligt på vad man ska använda sin tid till, vad jag egentligen tycker är kul.

Vad var viktigast för dig?

Marathonfoto talade om att de var påväg att radera arkivet från Göteborgsvarvet, så jag gick för skojs skull in och kollade om det dykt upp några fler bilder. Jag visste att jag blivit fotad i målområdet, och nu hade onekligen den bilden kommit fram också. Marathonfoto var snälla nog att ge mig denna gratis, då jag trots allt hade betalat för att få alla mina bilder i ett paket.

Detta tillfälle var nog min peak 2010. Jag hade persat samtliga distanser veckorna före, jag hade tränat kontinuerligt sedan ett år och jag kände mig yngre och starkare än ngnsin. Jag hade till slut lärt mig hur man ska träna för att inte gå sönder och fortsätta utvecklas. Trodde jag.

Jag har ju en ganska lång historia av skador. Stukningar, löparknän, hopparknä, överansträngda vader och lårmuskel-senor. Jag har gjort min beskärda del av rehab-träning, och framförallt styrketräningen var nog bra för mig. Det senaste året har det blivit väldigt lite av den delen, då jag trott jag varit ok.

Kalmar, plus några veckors vila, gjorde att jag nog var i sämre skick än på länge när jag försökte komma igång med löpningen igen. Plötsligt var löparknät tillbaka. Jag hade vett nog att sluta springa på en gång vid första känningen, gav det en vecka, och försökte igen, lite för länge. Det är inte så illa som det var 2006, men det är illa nog.

Nu har jag sett tillbaka på vad jag gjorde rätt när jag kom igång sommaren 2009. Det kommer bli regelbunden ”prehab”-styrka, och när jag väl springer igen ska det bli ett stort fokus på att springa oftare än långt. Och så ska jag sluta vara så tjock och sjuk.