Tanken var inte att denna blogg endast skulle handla om träning. Är man över 30, har ett heltidsarbete, och aldrig varit i närheten av organiserad idrott i tonåren så är nog träning som enda fritidsintresse ngn form av eskapism.
Men det är skönt att ta ut sig, att ventilera ur botten av lungorna, att fylla kvava vindlingar i hjärnan med friskt syre. Kroppen fylls med endorfiner och alla tankar blir lite ljusare, lite kvickare, lite större. Det finns ingen TV eller internet som stjäl ens mentala fokus, det finns bara resan, stegen, till nästa mellantid, till målet.
Det behövs eskapism. När jobbet och sömnen och vardagen fått sitt finns det massa timmar kvar, timmar där man riskerar att fastna i tankarna. Tankar på vad som riskerar komma, vad som kunde blivit.
Jag fick ett starkt hjärta av mina föräldrar. Jag önskar jag kunde skickat det vidare.
Vi är med er i bergodalbanan.