Marathonfoto talade om att de var påväg att radera arkivet från Göteborgsvarvet, så jag gick för skojs skull in och kollade om det dykt upp några fler bilder. Jag visste att jag blivit fotad i målområdet, och nu hade onekligen den bilden kommit fram också. Marathonfoto var snälla nog att ge mig denna gratis, då jag trots allt hade betalat för att få alla mina bilder i ett paket.
Detta tillfälle var nog min peak 2010. Jag hade persat samtliga distanser veckorna före, jag hade tränat kontinuerligt sedan ett år och jag kände mig yngre och starkare än ngnsin. Jag hade till slut lärt mig hur man ska träna för att inte gå sönder och fortsätta utvecklas. Trodde jag.
Jag har ju en ganska lång historia av skador. Stukningar, löparknän, hopparknä, överansträngda vader och lårmuskel-senor. Jag har gjort min beskärda del av rehab-träning, och framförallt styrketräningen var nog bra för mig. Det senaste året har det blivit väldigt lite av den delen, då jag trott jag varit ok.
Kalmar, plus några veckors vila, gjorde att jag nog var i sämre skick än på länge när jag försökte komma igång med löpningen igen. Plötsligt var löparknät tillbaka. Jag hade vett nog att sluta springa på en gång vid första känningen, gav det en vecka, och försökte igen, lite för länge. Det är inte så illa som det var 2006, men det är illa nog.
Nu har jag sett tillbaka på vad jag gjorde rätt när jag kom igång sommaren 2009. Det kommer bli regelbunden ”prehab”-styrka, och när jag väl springer igen ska det bli ett stort fokus på att springa oftare än långt. Och så ska jag sluta vara så tjock och sjuk.