Författare: admin

Publicerat

Cykel!

Jag har köpt en ny cykel. Det tar det totala antalet tvåhjulingar i min ägo till 5 (fast jag försöker göra mig av med den med motor). Jag är i ständig konflikt mellan min frugala sida, och min köpglada. Det finns tecken på att det är ärftligt, mina föräldrar var ev. nära att skiljas när pappa köpte smällare till mina bröder för pengar han borde köpt en kökskniv för, men nu har de köpt sin andra nya bil (efter perioder under min uppväxt då vi var helt utan). Nu hade jag till slut bestämt mig för att om jag ska unna mig själv ngt så är det nu, för efter mars och sisådär 5-15 år framåt kommer jag knappt kunna med att köpa ngt dyrt åt mig själv.

Så här ser den ut, min Felt S22:

Tanken är att den ska gå snabbt rakt fram, gärna med lite löpning efteråt. Jag hävdade länge att min landsvägs-hoj med clip-on dög för ändamålet, och det är kanske fortfarande sant, egentligen, men det finns träningsfördelar med att ha en standard-lvg-hoj för grupprundor, och en tempohoj för egen träning. Och så har jag råd, eftersom jag inte bränner pengar på krogen, eller kör bil, eller renoverar hus eller… Många ursäkter finns det. Wiggle sålde iaf ut sina 2010:or med 33% rabatt, vilket gjorde det hela näst intill överkomligt.

På Slowtwitch har de en tråd med ”Felt-porr” där jag postade en bild på min raket. Ibland gillar jag internet lite extra mycket. Som till exempel nu, när SuperDave, som jobbar på Felt, kunde ge mig lite tips om hur jag borde justera in cykeln.

Jag har hur som helst invigt hojen med ett test på min temporunda (en inte helt optimal vändpunktsslinga med lite för många rödljus och korsningar). Jag tryckte på så gott jag kunde (efter ca 2 månaders vila) och missade mitt pers med 1:40. Jag tror det finns potential i denna hoj.

Den heter Svarta Blixten och kommer vara ett fint komplement till Silverpilen 1&2 och Röda Faran (ja, jag namnger alla mina cyklar).

Publicerat

Vad var viktigast för dig i veckan?

I söndags-GP finns en liten ruta där vanligt folk blivit frågade vad som varit viktigast för dem den gångna veckan. Svaren är sällan tråkiga (av typen: ”Jag besiktigade bilen”), oftare rätt spännande, om än subjektivt (tex. ”jag fick jobb”, eller ”jag träffade mitt livs kärlek”, sagt av Agda 72). Ibland får dem en att fundera över sitt eget liv, och vilka förväntningar man har. Såna svar kan vara ”jag höll mig nykter denna veckan också”, eller ”jag har fått uppehållstillstånd”. Svaren är inte alltid positiva, ett tråkigt sjukdomsbesked är nog så viktigt som att man träffat en gammal vän över en kaffe.

Jag och fru Arnström har gjort tradition av att själva ställa frågan till varandra. Ibland verkar det som om veckorna bara rusar på, då kan det kännas bra att tänka på att även denna vecka innehöll ngt utöver det vanliga.

Denna veckan började med att jag fick hem min tempo-cykel. Lyxkonsumtion å det grövsta, men så länge man håller sig borta från bilägande och golf har man råd med rätt mkt lyxkonsumtion på den nivån. I måndags fick jag också beröm av min förra projektledare för min insats det senaste halvåret, trots en rätt medioker vår. I tisdags fick jag svar från min exjobbshandledare på vad jag trodde var min sista version av min exjobbsrapport (en sorgehistoria i sig). Nu hade den, efter div. missförstånd, blivit totalsågad, och jag blev i princip rekommenderad att ge upp. Sedan tittade vi på en lägenhet, som vi i onsdags ”vann” budgivningen på och skrev kontrakt på direkt. I torsdags var jag i fajt med ledningen på jobbet ang. hur mitt nya projekt bör styras. I fredags lyckades jag jogga 1km utan att mitt löparknä blev värre. I lördags åkte jag med några kollegor till Vallåsens skidanläggning för att prova på downhill-cykling, och jag överlevde. Och idag har jag funderat allvarligt på vad man ska använda sin tid till, vad jag egentligen tycker är kul.

Vad var viktigast för dig?

Publicerat

Banken-Erik: 1-0

En gång i tiden fick jag för mig att det vore smidigt med ett kreditkort. Handla allt på detta och betala en månad senare, och därmed tjäna några kronor på räntan. En normal månad kanske 5000*0.01/12 = 4kr. Sen sänktes ju räntan på sparkonton så att ”vinsten” försvann, och sedan orkade jag inte få massa fakturor, så jag slutade använda kortet.

Eftersom jag har lite för många plastkort ville jag nu göra mig av med detta, så jag ringde banken. De upplyste mig om att jag kunde ju bli nyckelkund, så fick jag i princip kortet gratis. Jag skulle tänka lite på detta. Som nyckelkund betalar man 39kr/månad för VISA-kort, mastercard, samt internetbetalning. Är man inte nyckelkund, och skippar mastercardet så går det loss på 34kr/månad. Töntiga summor, men jag ville inte ha ett kreditkort jag riskerade att tappa bort, så jag ringde för att säga upp detta.

Efter 30 minuters telefonkö (jag var nr 1 hela tiden, men nyckelpersonen på andra sidan hade väl fikarast) fick jag presentera mitt ärende. Men så enkelt var det inte. ”Banken rekommenderar att man har ett annat kort än det som är kopplat till lönekontot, mtp. alla kort-bedrägerier”. Jotack, sa jag, det var ju bl.a. därför jag ville säga upp det. Jag har hellre ett VISA-kort kopplat till mitt ganska tomma lönekonto än ett kreditkort med ganska stor tillgänglig kredit, om jag nu ska bli utsatt för bedrägeri.

Sen var det ju frågan om årsavgiften som redan var betald. Den ska jag enligt avtalet få tillbaka, så de satte in pengarna på kortkontot, som de sedan avslutade. Oh yes. Nu får jag ev. en avi jag kan lösa in på ett bankkontor. Och sånt brukar ju vara gratis.

Jag börjar bli som farmorsgenerationen. Handla ska man göra för pengar man har. Allt blir så mkt enklare då.

Publicerat

Skadad igen

Marathonfoto talade om att de var påväg att radera arkivet från Göteborgsvarvet, så jag gick för skojs skull in och kollade om det dykt upp några fler bilder. Jag visste att jag blivit fotad i målområdet, och nu hade onekligen den bilden kommit fram också. Marathonfoto var snälla nog att ge mig denna gratis, då jag trots allt hade betalat för att få alla mina bilder i ett paket.

Detta tillfälle var nog min peak 2010. Jag hade persat samtliga distanser veckorna före, jag hade tränat kontinuerligt sedan ett år och jag kände mig yngre och starkare än ngnsin. Jag hade till slut lärt mig hur man ska träna för att inte gå sönder och fortsätta utvecklas. Trodde jag.

Jag har ju en ganska lång historia av skador. Stukningar, löparknän, hopparknä, överansträngda vader och lårmuskel-senor. Jag har gjort min beskärda del av rehab-träning, och framförallt styrketräningen var nog bra för mig. Det senaste året har det blivit väldigt lite av den delen, då jag trott jag varit ok.

Kalmar, plus några veckors vila, gjorde att jag nog var i sämre skick än på länge när jag försökte komma igång med löpningen igen. Plötsligt var löparknät tillbaka. Jag hade vett nog att sluta springa på en gång vid första känningen, gav det en vecka, och försökte igen, lite för länge. Det är inte så illa som det var 2006, men det är illa nog.

Nu har jag sett tillbaka på vad jag gjorde rätt när jag kom igång sommaren 2009. Det kommer bli regelbunden ”prehab”-styrka, och när jag väl springer igen ska det bli ett stort fokus på att springa oftare än långt. Och så ska jag sluta vara så tjock och sjuk.

Publicerat

Primal Challenge

Fru Arnström är ordentligt inne på mkt av det Mark Sisson snackar om. Hon är inte ensam. Min polare Ashkan är det också. Colting är ju den förste någorlunda kända primalen i Sverige, hans polare Jojje är kanske den mest vokale i tränings-blog-Sverige just nu. Och nu har Johan Lundin gjort comeback, persat på HIM-distansen, och tydligen bytt ostmackorna mot ägg & bacon.

En månad utan träning har visat för mig att jag är dålig på att hantera min kropp i ngt slags stabilt läge. Det behövs nya principer, och idag sätter Mark igång med en 30-day challenge. Första steget är att tala om att man tänker ta sig an utmaningen. So here goes!

Publicerat

Förändrade mål

Idag går Tjörn Triathlon, en tävling jag hade med bland mina träningsmål för året. Jag har dock inte alls haft lust att träna vidare i ngn omfattning efter Kalmar, och bestämde därför rätt tidigt att inte ens försöka. Idag är jag dessutom krasslig, så det hade varit pengar i sjön att anmäla sig.

Av de fyra mål som hittills varit aktuella har jag klarat ett, varit nära på ett, missat en del på ett och DNS-at ett. Jag sätter inte mål som är uppenbara att klara, ett bra mål ska vara 50-50 sådär, men nu är jag lite efter. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag satsar på fulla distansen på Göteborg Marathon, det är ju en liten tävling, så jag kan i princip bestämma mig veckan före. Valet är mellan att satsa på pers på halvan, eller en riktigt bra tid på fulla. 3h är en antagligen orealistiskt bra tid, men det finns inga snygga jämna tider förrens kanske 3h30, som inte känns som en utmaning. Vi får se vad det blir.

Publicerat

Kalmar Triathlon Del 3: Analysen

Del 1
Del 2
Del 4

Mitt mål, som jag varit öppen med, var inte att ta mig runt eller ngt liknande, jag ville gå under 11h och tyckte det var realistiskt baserat på de träningspass jag gjort. Jag var mer hemlig med mina egna tankar kring att en tid långt under 11h skulle kunna vara möjlig. Med detta i åtanke, och på det sätt jag avslutat löpningen, så var jag grymt besviken. Objektivt så var jag medveten om att sin första ironman ska man satsa på att klara, och att även 12h är en bra gräns, men det hjälpte inte, då jag ställer (ibland orimligt) höga krav på mig själv.

Simningen var jag nöjd med. Jag simmade som jag tyckte jag kunde. Det tog lite mer tid än planerat, men det var pga. varvningarna som tog tid. Ffa. kände jag hur jag hjälptes av ett gäng långa pass i våtdräkt som gjordes knappt 2v före tävlingen.

Cyklingen var kämpig, jag var alldeles för ovan vid tävlingsfart och tempo-position. Rent allmänt hade jag gjort för lite tid i tempo-position, och att köra de sista hårda passen över en månad innan tävlingen var helt fel (om än anpassat till verkligheten där semestern kom emellan).

Mitt problem på löpningen var att min målsättning, 3:45, krävde att jag sprang 5:15/km. Men på träning hade jag aldrig sprungit långsammare än 5min/km. Jag hade helt enkelt i kroppen att springa lagom långsamt på ett bra sätt. Jag gick ut i 4:30/km, tappade till ca 5/km när jag väl sprang, men blev tvungen att växla med mkt promenad.

Sedan är det ju en fråga om investering. Den träningsmängd jag låg på är egentligen ganska hanterbar, särskilt om man kan skippa vardags-TV-tittande. Naturligtvis vill man alltid ha tränat mer (notera skillnaden mot att vilja träna mer), men det går inom samma volym träna effektivare.

  • Simningen tog onödigt mkt tid i förhållande till simmade meter, ombyten, uppvärmning, teknikövningar gjorde att jag nog skulle kunna simma 50% mer, utan att det skulle ta mer tid.
  • Cyklingen blev helt fel upplagd, till viss del beroende på vintern. Med mer längre, lugna pass tidigare på året hade senare delen av våren haft en bättre bas för de hårda passen, så hade de som ändå gjordes inte lämnat mig så sliten efteråt. Mer tempo-cykling och kanske lite styrka hade gjort det hela bekvämare också.
  • Långpassen på löpning blev för få. Hade jag satsat på att ta det ännu lugnare på dem hade jag antagligen kunnat göra fler, och tidigare. De två (på ca 30km) som jag gjorde hindrade mig effektivt från att träna i några dagar, i en period där det fanns en kontinuerlig stress över missade pass.
  • Det mentala är jag nog mest missnöjd med. Jag har trott att jag har ett psyke som tål såna här ansträngningar, men istället vek jag ner mig ordentligt. Jag klarade inte att satsa på 11:10 när jag visste att 11:00 var kört.

I slutändan får man ändå konstatera att när några seriösa simmare och löpare tävlade om vem som var bäst tränad så vann man på 11:46, 23 minuter sämre än min tid. Med denna insikt och 2 veckors extra mental mognad så är jag nöjd med min insats, och att lyckades undvika några allvarliga men (skavsåren är borta och två tånaglar är påväg ut igen).

Kommer jag ge mig på detta igen? Har jag ngt mer att bevisa (för mig själv)? Vi får se…

Publicerat

Kalmar Triathlon Del 2: Tävlingen

Del 1
Del 3
Del 4

Inför tävlingen

Det mesta flöt på smidigt fram till tävlingen. På tåget till Kalmar var det inga problem att få plats med min cykelväska, vädret såg ut att bli ok, vi hittade till hotellet, och så drog jag sönder skruven till sadelklämman när jag skulle montera cykeln. Som tur var hade jag satt igång med cykeln på en gång, så jag hade några timmar på fredagens eftermiddag att hitta en ny sadelklämma. Team Sportia i Kalmar kunde glatt hjälpa mig, så jag hann knappt ens bli orolig.

Jag sov såklart inte jättebra natten före, men mtp. hur natten ändå förflöt så var jag nog ”väck” några timmar iallafall. En ordentlig frukost intogs, och promenaden in till tävlingscentrum gjordes utan incidenter.

Simningen

Efter allt regnet veckan innan så var temperaturen ute i sundet nere på 13C, vilket är för kallt för 4km simning. Därför blev banan indragen till grundare vatten, och skulle istället köras fler varv. Detta såg jag inget problem med, då det jobbigaste med simning på öppet vatten för mig är när man har långa avstånd mellan bojar och riktmärken.
Lite sparkar och slag får man alltid räkna med. Det är intressant hur det finns två fundamentalt olika sorters simmare; de som vid upptäckten att ngn ligger nära deras fötter slutar sparka, och de som tycker närkontakten är obehaglig och därför kickar desto mer. Men båda jag och mina simglasögon överlevde.
Vid varvningen var det en lång sträcka (150-200m) som var mindre än 1m djupt. I kombination med stora och vassa stenar blev varvningarna väldigt långsamma. Jag märkte att jag tappade mot min ideal-plan, men det bekymrade mig inte så värst, det handlade om minuter, och det var en lång dag kvar.
Sluttid: 1:13:57, 4 minuter efter plan.

T1

In T1 strulade jag bara lite. Jag började med att glömma bort att öppna våtdräkten, och istället riva av mig mössa, glasögon och öronproppar. I ombytestältet var det lite bökigt att få på sig löparlinné och tajt överdragströja, men till slut, efter 6:52 minuter, var jag ute på cykeln, ca 5 minuter efter plan.

Cyklingen

Det blåste ordentligt på cykeln, men lite odefinierat i riktningen. Jag kände rätt snart att jag var lite ovan vid tempocykling. Jag hade svårt att hitta ett bra, jämnt tempo, och blev aldrig bekväm i bågen. Jag hade uppenbarligen simmat över min cykelförmåga, för första timmen blev jag kontinuerligt omcyklad av folk med dyra, fina cyklar. Att hela tiden bli omcyklad störde tempot rätt mkt det med. Jag satte också igång att äta enligt min uppgjorda plan, baserad på hur mkt jag trodde mig kunna äta som max. Rätt tidigt kände jag också av ena knät. Jag hade inte tänkt på att värma upp benen på morgonen, och det är nog ngt jag är beroende av. Jag försökte skaka loss och hålla kadens, men blev lite orolig för framtiden (löpningen).

Första varvet gick på 1:57:22. Min plan var 1:55 per varv, så det var ok att det första gått långsammare. Aningen högt i puls dock, så ut på andra koncentrerade jag mig på att ta det lite lugnare och köra lite jämnare. Det blev också lättare när fältet hade spridit ut sig mer. Det var hela tiden lagom varmt med min svarta, tajta underställströja, men jag började bli sliten i rygg och nacke och fick aldrig ngt skönt flow som jag hade fått på mitt testlopp en månad tidigare. Jag stannade till slut för att stretcha benen och försöka få knät att kännas bättre, men det hjälpte knappt. Cykla gick helt ok, men jag var orolig för löpningen.

Andra varvet gick på 1:59:22, lite väl långsamt, men det var konservativt cyklat och jag kände att jag hade marginal att börja trycka på. På tredje varvet började jag bli full i magen, och rejält trött på mina Runekakor. Jag reviderade ät-planen och struntade i den sista kakan. Många cyklister runt mig (i.e. med ungefär min kapacitet) hade börjat tröttna, och jag cyklade om folk i princip hela tiden. För att ”väcka” benen från vändpunkt in till mål började jag stå i uppförsbackarna, det gav många placeringar, men var kanske inte optimalt för benen. Sista varvet tog 1:55:30 och cyklingen totalt 5:52:14, 7 minuter mer än plan.

T2

T2 gick hur smidigt som helst. Lugnt och fint klev jag av cykeln, unnade mig nya strumpor (så att jag kunde se till att jag inte hade onödigt med grus mellan tårna), drog av den långärmade tröjan och joggade iväg på mkt lätta och sköna ben, efter 4:41, drygt 12 minuter efter plan.

Löpningen

Såhär dags på dagen var jag inte helt kry i huvudet, och avancerad matte (av typen: hur lång tid är det till klockan blir 11h?) var svårt. Jag visste att jag var ca 10 minuter efter min plan, men jag visste också att min plan hade 10 minuters marginal till 11h. Om jag bara kunde göra en ok löpning skulle det gå.

Ut från Kalmar var det en bra medvind, vilket jag inte insåg direkt. Kilometrarna sprang iväg i 4:30-tempo, utan att det var ansträngande på ngt sätt, jag tyckte inte jag kunde springa långsammare. När medvinden försvann sjönk tempot, men vid 7km var jag ändå långt under planens 5.15min/km. Knät, som stört under cyklingen, kändes inte det minsta. Tillbaka till Kalmar var det värre, den tidigare medvinden fanns kvar, och kändes nu betydligt mer. Första varvet gjordes på 1:11:31, vilket var en bra bit före plan. Dock hade farten sjunkit markant på slutet, och jag (som tror starkt på att neg-splitta) insåg att det här skulle bli tufft.

Maria skrek uppmuntrande åt mig vid varvningen, men ut i motvinden var plötsligt benen riktigt tunga. Jag började gå igenom stationerna för att i lugnare tempo kunna dricka lite mer uppiggande (cola). Henrik Mosén, klubbkamrat, som jag tidigare lämnat bakom mig, var plötsligt om igen. Ute vid vändpunkten började jag dock piggna till igen, och kunde ta kortare promenad-brejks. I motvinden in till Kalmar började jag fokusera på att lägga mig bakom stora ryggar, vilket gjorde det lättare att fortsätta springa (även om jag var nere i farter jag inte kallar löpning).

Andra varvet gjordes på 1:21:45. Jag hade 1:09 på mig för tredje varvet för att klara 11h, insåg att det var kört och tappade viljan totalt. Maria joggade med mig en bit och påminde mig om att jag skulle ha kul, och jag försökte påminna mig själv om att jag gör detta för att jag själv vill det. Tredje varvet blev ändå jobbigt. Inget gjorde egentligen ont, men kroppen var tung och trött. Jag klarade inte jogga hela vägen fram till stationerna och stannade tidigare och tidigare, och plötsligt så gick jag kontinuerligt. Jag började räkna på om 12h var i riskzonen, men lyckades inte komma fram till ngt svar. Efter en stund var dock promenad jobbigt också, kände mig vinglig, och solen och värmen gjorde sitt till för allmäntillståndet. På ngt sätt var det ändå lättare att trippa fram i lätt jogg, men utan fokus stannade jag väldigt snart ändå. Att ta rygg på storväxta löpare gjorde det mkt lättare, men plötsligt tyckte jag de sprang för långsamt, så jag gick om, och stannade snart, och blev omsprungen och kvarlämnad. Jag började fundera på prestations-demonen som bor inom en, varför man måste ha tävlingar för att bevisa att man klarar ngt, och jag hade i princip bestämt mig för att aldrig igen ställa upp i ngt där tiden togs på en fysisk prestation.

Med 2km kvar, där det började bli mkt åskådare, kände jag att gåendes inte var ett sätt jag ville avsluta Järnmannen på, så jag tog mig joggande i mål efter 11:23:24, med 1:32:25 på sista löp-varvet. Detaljerade mellantider och resultat.

Efteråt

Jag hade gjort upp en tydlig plan för återhämtningen, som Maria skulle hjälpa mig komma ihåg. Snabbt i med massa godis och dricka, sedan ner i havet igen för att kyla ner benen. Detta hade jag längtat efter hela sista timmen, då jag antagligen var ordentligt överhettad i kroppen. Sedan på med nya varma, torra kläder och en lugn promenad till hotellet, där Maria hämtade pizza. Jag sov inte jättebra, men ändå hyfsat, och mådde hyfsat dagen därpå. Jag klarade att gå, och bar min egen cykel i dess väska (på Subway hörde jag kommentaren ”han ser ju rätt pigg ut ändå”, där jag stod i kön med min cykel och Finisher-t-shirt. Det värmde).