Jag hade hoppats skriva en race report om en hälsosam återhämtning från Ironman, och en framgångsrik marathon-uppbyggnad inför Växjö Marathon, som skulle avslutas med ett rejält nytt pers. Men det här blir ett annat sorts inlägg.
Efter Kalmar kände jag mig väldigt fräsch och pigg, sugen på mera. En veckas helvila följdes av en vecka med mycket lugn(ish) jogg och det kändes oförskämt bra! Jag började följa Stravas mara-program och la fina veckor på 70-80km med ett bra långpass och något sorts kvalitétspass. Mara-farten på långpassen var närmare 3:50 än 4:00/km och jag började hoppas på en tid med marginal till 2h49. På vägen anmälde jag mig till Göteborgs Marathon (halvan) och tänkte att jag kunde persa där också av bara farten. Sista veckorna i september persade jag Skatåsmilen ordentligt och gjorde 36km-pass i värme med fart. Allt såg ut att vara på rätt väg…
2e oktober var jag lite extra trött på jobbet. Dagen innan hade jag kört extra hårt på ett fartlekspass, och hade av div. påhittad ångest-anledningar sovit lite kasst några nätter. När jag cyklade hemåt började jag få känning av ett migränanfall med lite synpåverkan (aura). Hade inte långt hem så trampade på, men började också bli lite yr. Kände att jag kanske skulle ta mig till trottoaren, vilket är det sista jag kommer ihåg.
Jag vaknade ca en halvtimme senare i ambulansen på väg till akuten. Jag hade blivit hittad medvetslös på gatan, precis utanför Östra Sjukhuset. Först hade man misstänkt hjärtstillestånd, men det uteslöts fort. Sen fick jag röntga hjärnan och kunde utesluta blödningar och tumörer. Ambulanspersonalen hade sett mig krampa, så misstanken var epilepsianfall (grand mal). Det är inget jag haft innan, men det kan provoceras fram hos alla. Oftast dock av kraftiga hjärnskador eller drogabstinens (de hann fråga mig mer än en gång om jag använde droger). Jag fick hur som helst stanna över natten för övervakning. Det enda avvikande som noterades under natten (man tjuvläser ju sin journal litegrand) var bradykardi (35 i lägsta notering), men det noterades var normalt för vältränad man (tack för att ni noterade det!). Efter frukost fick jag gå hem. Jag frågade om jag fick träna (det fick jag). Jag var dock noga med att påpeka att jag kanske inte menade träna som de tänkte sig det, men överläkaren noterade min sportflaska och såg inget medicinskt skäl att inte springa en marathon om några veckor.
Det tog mig väl 3-4 dagar hemma innan det, så att säga, landade. Det hade gått bra, men det hade kunnat gå jättedåligt. Varför hade det här hänt? Sömnbrist, accumulerad stress från det senaste halvåret (med kraftigt överintag av sportdryck), för mycket småtimmarna-ångest i huvudet, för splittrat fokus på jobbet? Många frågor, inte lika många svar.
Jag körde på inför halvmaran, men hjärtat var inte riktigt i det (utöver att nattsömnen inte direkt blev bättre av att oroa sig över helt nya saker). Tog mig ändå till start, det var i stort sett perfekta förutsättningar. Hade dock fått ett infall och gått tillbaka till gymmet några dagar innan. Skulle bara ”mjuka upp” lite, men det är som det är, och var lite öm i baksidorna. Startade fint med Ashkan som skulle springa ungefär lika snabbt (som vi brukar). Matade på söderut i alldeles för hög fart när vi tog rygg på en riktigt stark Hälle-veteran. Efter 6-7km var jag till slut smart nog att släppa en fart som hade lett till pers med 5min (mao. totalt orealistiskt). Sen fick jag springa solo, och höll i det ok till 17km och sen blev det jättejobbigt. Kom in på 1h19, så en ok tid, men 3min över vad jag hade hoppats.
På engelska finns uttrycket ”self sabotage”. Självskadebeteende är ju inte riktigt samma, men principen är iaf att man för att skydda sig från ett misslyckat resultat ger sig själv dåliga förutsättningar som man kan skylla på. Tex. att man pajar benen på gymmet innan en tävling, eller tar rygg på ngn alldeles för snabb, eller ger sig själv tillåtelse att bryta eftersom det ju faktiskt är lite synd om en. I efterhand borde jag inte ha startat. Formen var bra, men spetsen och hjärtat saknades. Och mitt pers (1:17:06) är för bra för att kunna ta med vänsterhanden.
Hur som helst, laddningen mot Växjö gick vidare. Men det blev tydligt att Helena inte skulle följa med och heja. Mykoplasman härjade hemma med långvarig feber för både Hjalmar, Elving, och till slut Helena. Jag hade klarat mig hittills, men eventuellt hade mitt ansträngda immunförsvar ett finger med i epilepsi-spelet. Köpte tågbiljetter i sista stund och åkte själv. Kanske inte helt optimalt att vara så mycket själv med tankarna, men lite mindfullness-igt ändå.
Loppet som så gick till en början bra, jättefina förutsättningar, pigga ben. Alldeles för snart, redan innan 20km, började det småkrampa lite i låren. Fick ta det väldigt försiktigt i kurvor och småbackar. Vid 30km fanns fortfarande en chans på 2h49, men den försvann snabbt när jag fick börja gå i vätskekontrollerna. Joggade fram sista 5an i 4:40-fart och kom in på 2h57, pers med 90s. Vet inte riktigt vad som gick fel, men de sista 3 veckorna hade varit jättedåliga såklart, och anfallet och efterföljande aktiviteter hade gjort mig ”krampig” från start. Åkte tåget hem efter en iaf lite välförtjänt persbärs, och funderade på om nästa mål kanske ska vara god nattsömn istället för bra mara-pers.
