Göteborgsvarvet 2012

Göteborgsvarvet börjar bli en vana, 7 starten i år, och då har jag två dns:er bakom mig också. Är loppet riktigt så kul? Nja, tveksamt, men det är en stor högtid för löpar-Sverige. Hela centrala stan är avstängd och de få som inte springer är ute och hejjar.
Med ett undantag har jag förbättrat mig varje år. Sen 2009 har egentligen inte min träningsvolym ökat (inom löpning), men 3-4 mil/vecka har fortsatt att ta mig närmare de riktiga löparna, i prestation om än inte i träningsvolym.

De riktiga löparna ja, när blir man en sån? Första gången jag sprang distans, på gympan i 7an, presterade jag bättre än de flesta i klassen, mest tack vare att jag vågade ta i när de flesta tonåringar nöjer sig med att promenera sig genom en gympalektion. I alla andra sporter var jag långt under medel, även om jag lyckades springa in några mål i innebandy också.

Efter några år på högskola var jag i rätt usel form, men några kursare sprang varvet på (vad jag tyckte då) bra tider som 1.45, och jag fick för mig att börja springa. 1.48 första året var ok, jämfört med vanligt folk, men inte mer.

Året efter sprang jag lite mer, trots att jag dagen efter mitt premiärvarv lovat mig själv att aldrig springa igen. Nu gick det på 1.37 och plötsligt var jag bättre än de flesta, och naturligtvis började jag jämföra uppåt. Min gamla kompis Martin Darelid hade alltid kunnat springa ifrån mig när han ville, hans 5k pers är fortfarande utom räckhåll, men hans halvmara-pers på 1.34 eller så tog jag på mitt tredje varv, med 1.31.

Den första stora vattendelaren i löpning är 2h. Ska du under måste du springa/jogga större delen, och då måste du ha tränat iaf litegrann (dock inget krav att det är löpning man tränat, de flesta friska killar i 20-25-års-åldern som spelar bandy eller boll ngn gång i veckan kan jogga en 2h-halvmara). Inte alla som startar gör den satsningen, men de allra flesta har förutsättningarna för det. 1.30 är den andra stora vattendelaren när man passerat dem som kan jogga en halvmara utan gå-pauser, ska du under måste du antagligen träna löpning lite mer fokuserat. Min kursare Mathias Staf hade lyckats springa på 1.29, vilket var mitt mål då jag sprang på 1.31. Såhär i efterhand vet jag att jag inte var nära då, man kan inte tro att nummerlapp och sportdryck ska kapa 5s/km när man ligger kring 4:20.

Efter det följde en period med skador. Löparknä i flera omgångar, hopparknä, stukningar. 2008 var en försämring, 2009 dns. Där och då förändrade jag hur jag sprang. Istället för att försöka persa min 5k-träningsrunda 2-3ggr/vecka så slutade jag maxa på träning och försökte springa 4-5ggr/vecka, detta var nog när jag slutade vara motionär och började bli löpare.

Sen-sommaren 2009 sprang jag en blåsig halvmara på 1.32 efter simning och 90km cykel, och i Stockholm i september sprang jag halvan på 1.25.04 (och här börjar sekunderna vara viktiga). Nu var jag snabbast av alla ’vanliga’ människor jag kände eller kände till.

I motsats till tidigare år så fortsatte jag springa genom vintern och trodde jag skulle kapa tid igen på varvet. 2010 var dock det eländigt varma året, och i kombination med den svårare banan blev det inte nytt distans-pers, även om det blev ban-pers.

Nu hade jag också gått med i Triathlon Väst, och fått en helt ny grupp mindre vanliga människor att jämföra med. I vanliga sammanhang, jobb & kompisgäng, pratade jag inte alls om löpning längre (annat än som svar på direkta frågor). När folk (med rätta) är stolta över att ha tagit sig runt så känns det inte kul att berätta om sina tider i The top one percent.

2010 genomförde jag också Kalmar Triathlon, men förstörde mig själv både fysiskt och psykiskt, så 2011 hade jag låga förväntningar. Sprang dock, med smärtor, in på 1.23.54, och var följaktligen tvungen att leta efter nästa drömgräns.

Som jag skrev i inlägget om mål för 2012 så var jag nu tvungen att sikta mot 1.20. Egentligen helt orealistiskt, men jag gillar de jämna, snygga siffrorna, och mål behöver inte vara (om de ens ska vara) alltför enkla eller snabbt nåbara.

Hösten 2011 fick jag in bra rutin på löpningen och persade både 5k och 10k. Sjukdomar under vintern pausade utvecklingen lite, men till våren sprang jag återigen regelbundet, om än inte några skrämmande totalvolymer. Jag fick in hyfsade långpass med Elving sovandes i Charioten, och ngt kvalitétspass nästan varje vecka. Det kändes som att en ny nivå hade nåtts.

Jag är sällan eller aldrig falskt blygsam, och jag gillar den extra pressen man får av att göra sina mål officiella, så jag berättade för vänner och Internet att jag ville springa på under 1.20 redan nu, väl medveten om att det borde vara omöjligt.

När varvet närmade sig växlade väderprognoserna dagligen, men konvergerade mot regn dagarna före och svalt på tävlingsdagen, helt enkelt perfekt. Hade inte heller några krämpor eller sjukdomskänningar att tala om. Dock ej heller några stressmardrömmar veckan innan, var jag egentligen laddad nog?

Efter sedvanlig uppvärmning med cykel till Slottsskogen, några minuters stegövningar och stretch, och lite skitsnack med klubbisarna, så var det dags. Gick ut lugnt och kontrollerat, men Säldammsbacken skapar ju alltid lite stress. Ute i Majorna hade det stabiliserat sig, och jag såg att jag börjat plocka tid på 4min/km-perset.

Milen passerades på 38, jag var 2 min före perset halvvägs och jag började hoppas. Kilometrarna fortsatte ta mindre än 4min, och före Göta Älvbron låg jag drygt 3min före. Om jag nu bara kunde hålla i uppför Avenyn och Övre Husargatan…

I år sprang jag i klubbkläder, och de extra hejaropen från Henrik M, Patrik G, Oscar O, Thomas P, Peter J, och fler som jag hörde men aldrig såg både värmde och fick mig att tagga till.

Uppför Övre Husargatan sprang jag plötsligt in i en kraftig motvind, och trots rekordantal deltagare var jag ensam, med 30m till närmsta skyddande rygg. Jag låg 3:30 före rekordet, men jag behövde 30s till, och jag hade knappt något mer att ge, och bara 2km kvar att springa.

In på vallen så visade klockan fortfarande under 1.20, så med en tokspurt kanske… Lyckades dock räkna ut att om man startar i kurvan och ska till mållinjen och har 20s på sig så är det bäst man heter Usain Bolt. Det gör inte jag, så klockan stannade på 1.20:16.

Efteråt var jag lite osäker på vad jag skulle känna. En galen målsättning hade nästan klarats på första försöket, men detta var en dag när många rekord slogs. Min placering var ungefär samma som 2010 trots att tiden var 5min bättre. Men när man summerar sina rekord behöver man inte asteriska med att vädret var perfekt, en bra tid är en bra tid ändå. Och 1.20 är en tid väldigt få icke-löpare är i närheten av.

Så, jag kanske ska sluta se mig som ’vanlig’, som icke-löpare, och försöka göra ngt mer av den här talangen jag kanske har? Det känns inte som jag tränat på riktigt ännu, och jag har många onödiga extra-kilon att bli av med innan jag ser ut som en löpare.

Jag är en löpare och jag ska under 1.15 på halvmaran. Så, nu var det sagt, inga ursäkter.