Mina dumma föräldramisstag

Inför att man ska få barn så förväntas det att man ska gå på föräldrautbildning. Där får man lära sig rätt onödiga saker om förlossningsmetoder och liknande, som i ärlighetens namn man med god hand kan överlämna till de professionella barnmorskorna.

Det som det inte utbildas i är hur man tar hand om barnet när man väl kommit hem. De stora principerna för hur man minsann inte ska göra samma misstag som ens egna föräldrar gjorde med en själv har man såklart järnkoll på, men de mer ”triviala” sakerna är det lätt att missa. Man undrar hur det egentligen kan tillåtas att man har hand om ett litet liv på detta sätt, man har ju ingen som helst koll.
Fortsätt läsa ”Mina dumma föräldramisstag”

Elving Arnström

I måndags, den 21 februari, kl 23:21 föddes vår son, Elving Helmer Arnström.

Jag skrev tre långa inlägg om Kalmar Triathlon. Om ngn vecka kanske jag kan göra detsamma om Elving.

Blandat från vecka 5

Ännu en vecka i Schweiz, näst sista före Knyttets planerade ankomst. Ska bli skönt att vara hemma lite längre i sträck.

Maria jobbar på, en vecka till. Helt opåverkad än så länge, både masserar, PT:ar och kostrådgiver.

Veckans komplimang 1?
”Schyssta skor, lite gubb-snygga sådär”

Veckans komplimang 2:
”Är du gammal simmare” (vid kanten i Valhallabadet).

Kanske, kanske att jag fått grepp om min ITB. Isåfall verkar det sammanfalla väldigt bra med istidens tillbakagång och att mina blånaglar från i somras till slut växt bort.

Diskontinuerliga steg i mental utveckling

Det finns ett slags grundläggande intelligenstest man kan göra på både djur och människor: Spegel-testet. I korthet: Man ser sig själv i spegeln och fattar att det är en själv. Större apor, delfiner, elefanter, och människor äldre än 18 månader (”spegel-åldern”) klarar det. Inte katter eller hundar dock.

Våra katter har varit en extra nivå av dumma; när de har sett en spegel har de närmast betett sig som om de stirrat på en tom vägg, inte ett dugg intresserade. Katter på youtube är dock fullt kapabla till att se iaf ngt i spegeln. Man får nog erkänna att den mentala stimulans våra katter fått inte varit den bästa, så det är kanske förväntat att de är lite bakom.

Döm då om min lycka när vi en kväll i vår nya lägenhet plötsligt hör Whisky morra i hallen, och hittar henne i mitt i arga leken intill döden httpv://www.youtube.com/watch?v=dt2wgkQ5K6w .

Om man reflekterar över ens eget liv så kan man nog konstatera att man sakta men säkert blir dummare vartefter tiden går när man fastnar i gamla banor och välkända miljöer. Nya utmaningar och situationer kan te sig skrämmande, men det ger en enorm boost till ens mentala utveckling när man plötsligt tvingas ta sig an och lösa massa nya problem. Våra katter har fått denna boost genom att vi flyttat, och deras två välkända rum plötsligt blivit tre, med ett helt annat upplägg.

Hur ska man då ge sig själv denna hjälp? Under uppväxtåren tvingas man ju regelbundet till stora förändringar. Bara en sån sak som låg-, mellan-, och högstadie (och vidare skolgång), där man måste byta miljö, klasskompisar, och lärare. Sedan ska man ut i arbetslivet, ofta på några olika jobb. Sedan ska man snabbt etablera sig som ”vuxen”. Sedan är risken stor att man fastnar.

Jag har suttit halvstilla sen 2006 då jag började jobba. Har ju förvisso kryddat till det lite med ett förhållande, några flyttar och ett giftemål, men det börjar bli dags att ge sig själv en liten spark i baken. Förhoppningsvis kan knyttet åstadkomma detta. Annars blir man väl tvungen att byta jobb och flytta eller ngt.