Ironman Kalmar

Den korta versionen:

• Simningen gick bra, slogs med Ashkan en stund på slutet, och kom upp ur vattnet på 1:04:36, ungefär det jag hoppats på, och 4 minuter bättre än 2011.
• Cyklingen gick till en början bra, höll i pulsen som planerat, åt regelbundet. Kom ikapp Ashkan och Thomas efter ca 8 mil, men fick där också krampkänningar i framsida lår. Lugnade ner farten 5 pulsslag och släppte kompisarna. Fick köra ensam länge på andra varvet (körde legalt hela vägen och sket i vad andra gjorde). Kom ”i mål” på 5:02:53, ca 10 minuter bättre än planerat, men cyklingen var också 3km kort.
• Löpningen blev direkt lidande av krampen. Höll igen farten som planerat, men istället för att kunna börja öka efter 15-20km så var det svårt att hålla farten uppe (mest beroende på att jag tog gångpauser vid vätskestationerna). Efter 30km låg snittet strax över 5min/km och jag insåg att en sub 3:30-mara skulle kräva en rejäl fartökning på sista varvet. Det fanns dock ingen som helst reservkapacitet, när jag försökte öka rusade pulsen över 170, men farten var oförändrad. Vid 37km insåg jag att mara-målet var kört, medan total-målet sub10 var utom fara, så jag promenerade 1.5km in till stan och njöt av vädret, stämningen, och att jag hade klarat min målsättning med glädjen i behåll. Sista 2km inne i stan joggade jag på lite och tog mig i mål på 3:40, totalt 9:53.

Är jag nu färdig med detta? Efter Kalmar 2010 var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle ta på mig en nummerlapp igen (även om det gick över efter 3-4 dagar). 2011 var ett antiklimax. Det var tråkigt att bryta, men jag var inte i löpform för en bra mara, så det kan ha varit bra det som hände. Jag har nu fått min revansch. Det gick inte perfekt, men jag klarade målet och jag var glad i själen så gott som hela vägen.

Det sista är viktigt, glädjen. Man ger sig på utmaningar inte för att de är lätta utan för att de är svåra. Jag kan springa (iallafall upp till halv-maran) bättre än de flesta (om man jämför med alla icke-löpare). På triathlon så har jag lyckats väldigt bra på halv ironman-distans då jag på tävling presterat vad min träning antyder att jag borde klara. Men ironman-distansen har jag inte riktigt knäckt ännu. Thomas P som jag slog med 10 minuter i Sövde slog mig med 20 minuter i Kalmar. Att köra dubbla distansen är inte min komparativa fördel, som en kollega skulle uttrycka det.

2010 blev detta extremt tydligt. Jag väggade antagligen energimässigt, men jag var inne i ett så svart moln att jag nästan aldrig mått så dåligt psykiskt (även om det var relativt tillfälligt). På våren hade vi fått avbryta en graviditet efter många tester och emotionell berg-och-dal-bana. Vid midsommar visste vi att vi väntade barn igen, och att det såg positivt ut, så det var med dessa känslor jag sprang runt i solen i Kalmar och undrade vad jag höll på med. Man utsätter sig för en självförvållad plåga medan livet är så mycket större och skörare. I den stunden avskydde jag vad jag höll på med. Det gick över, jag fortsatte sätta på mig nummerlappar och tävlingsskor. Dock med denna vetskap: Jag hade mött ett riktigt motstånd, och det kom inifrån.

Jag vet inte exakt vad som driver mig. Jag har svårt att definiera om jag bara vill prestera för min egen skull, om jag vill imponera på människor i min närhet, eller om jag faktiskt behöver vinna mot dem. Men nu hade jag något nytt, jag ville möta den smärta jag känt 2010 igen och visa att jag var starkare än den. Med denna inställning startade jag i Kalmar i år. Jag var inte rädd för vågor eller slagsmål, nackont eller punkor, skavsår eller krampande muskler, jag var rädd för den psykologiska väggen av trötthet och uppgivenhet.

När jag nu sprang, om än lite stelare och mer plågat än tänkt, så kände jag nästan från start att jag faktiskt skulle fixa det här. När jag första gången sprang genom Kalmar med det enorma publiktrycket så började jag le som om jag vore Chrissie Wellington. När jag började gå efter 37km och klubbkompisar försökte uppmuntra mig med ryggdunk att jag skulle börja springa igen så gick jag bara och trivdes, skojade med publiken, och njöt i stora drag av dagen. Jag ville på något konstigt sätt inte att den skulle ta slut. Det hade gått lite långsammare än jag hoppats, det gjorde ont, men jag var glad.

Jag har inget starkt behov av att göra fler ironman-distanser, inte på det sättet jag haft det hittills. Men nu vet jag att jag fixar detta…