Elving Helmer Arnström: What’s in a name?

När min son föddes trodde jag att jag skulle kunna formulera alla mina känslor kring det på samma sätt som jag gör kring långt trivialare saker, som tex. att slita ut sig en heldag på östkusten bara för att komma tillbaka året efter och förstöra sin cykel. Men så enkelt var det inte.

I ngn fika-diskussion på jobbet (generellt pratar jag inte barn i sammanhang där inte ALLA bryr sig, detta var ett undantag) så konstaterade en kollega att vi inte direkt sålde konceptet (barn). Det är ju så, man berättar lätt om de lite mer opraktiska detaljerna som att man tex. inte kan dra iväg båda två på varsinn grej utan att ngn helst bör ta hand om lill-grabben också. Eller att man emellanåt inte kommer med den buss som går en gång i halvtimmen eftersom det redan var en barnvagn ombord. Det positiva kan vara svårare att sätta fingret på. Känslan när pojken får syn på en när man kommit hem från jobbet och alldeles skiner upp. Eller att beskåda när han i en kvart envetet försöker lära sig hantera en gaffel. Eller när man en luciamorgon som denna kan sitta ihop i soffan, titta på ljusen och lucian, och äta gula saker (majskrok eller lussekatt beroende på tycke och smak). Man kan inte riktigt berätta det på ett kvickt sätt, men det ger en helt ny färg åt livet.

Hur som helst. Pojken heter Elving, och är rätt unik i Sverige med det som förnamn. Arnström är ett efternamn ca 200 pers har, Elving som tilltalsnamn har ca 130. För de nyfikna så är det Elving som i Ulf Elving, inte Elving som i Alvin (vilket är hur många uttalar det). Arnström är min mammas flicknamn. Några generationer tillbaka var det tre familjer i en by i Norrland som tog sig det. Mamma hade två bröder, bara den ene fick barn och jag vet inte riktigt om jag har några kusinbarn där. Efternamnet var alltså på utdöende, emedan Gustafsson tack vare pappas 4 bröder och mina 5 brorssöner är tryggat. Maria kunde tänka sig att byta, så vi tog efternamnet när vi gifte oss.

När vi fick barn så var det inte utan komplikationer. Livet är inte alltid lätt och rätlinjigt, även om det för oss medel-Svensson är betydligt enklare än vad det varit i andra tider. Min farfars far hette Elving Gustafsson, eftersom han var det elfte barnet i sin familj. På mitten av 1800-talet fanns inga garantier om långt och lyckligt liv. Elving växte upp och fick en egen familj, men mer än hälften av hans syskon nådde inte vuxen ålder. Lite för att återknyta till min fars släkt (då vi ju släppt efternamnet), lite för att vara unik, men mest för att påminna om att inte ta ngt för givet, så fick vår son detta namn.

Helmer kommer från Maria. Hennes Mora-kompisar kallar henne för det, så man kan tänka att det är därifrån, men det kommer av efternamnet, som startades av Elvings morfars far, Helmer Andersson.