På cykelforumet jag skummar regelbundet finns en kille som kallar sig chrobin, han bygger cyklar (bland annat). Hans första officiella bygge (tror jag) var en porteur, se här. Hans andra bygge är en utveckling, en hyllning, till Graeme Obrees Old Faithful. I denna tråd redogörs för hela bygget.
I korthet: chrobin byggde en kolfiber-hoj med balsakärna med det uttalade målet att köra Timmen med hygglig distans. Bygget spred sig över nätet tills Graeme Obree själv fick reda på det, och uttryckte en önskan om att chrobin skulle komma till England och hälsa på. chrobin hade inte nog med pengar för detta, och folk började spontan-donera i ett tempo som får en att fundera på vad jordbävningshjälpen till Haiti gjorde för fel. chrobin åkte till England, träffade Obree och Sir Chris Hoy, lyckades inte köra Timmen, men kom hem till Sverige en rejäl upplevelse rikare.
Till saken hör att chrobin har fru och snart tre barn. I ett rörande inlägg refererades en konversation mellan chrobin och hans fru Jenny. Jag tänker citera några valda delar:
J: -Robin; vad handlar det här projektet EGENTLIGEN om? Något slags trettioårs-kris eller kanske om att du blir trebarns-far här snart? Tråkigt på jobbet, tråkig fru? Tråkig fru!? Eller har du blomstrat och kommit ”full cirkle”?
CHR: -Handlar nog mest om att det var dags att förverkliga en av mina handfasta drömmar. Inte långt kvar tills vi får se barnen förverkliga sina drömmar och det ser jag fram emot!
J: -Det har ju varit fantastiskt spännande för mig att kolla upp dig på forumen lite lagom i smyg, har ju inte velat lägga mig i, och fått se bilder av dig micklandes i verkstaden; drömma och förverkliga, nå resultat, tänka om, försöka igen. Hur är det att stå och fnula på helt själv? Har det varit viktigt att kunna hålla på i ensamhet? Hur var det att använda ett forum som kommunikativt utlopp? Hur viktig har den feedback som du fått varit för dig och projektet?
CHR: -Jag har aldrig varit särskilt bra på att arbeta med umgänge, har ganska svårt att koncentrera mig eller rättare sagt väldigt lätt att bli distraherad. Att fnula ifred är nog ett måste för mig. Forumet har varit helt avgörande för att projektet skulle bli av och att jag faktiskt skulle bli klar. Alla positiva kommentarer har ju varit otroligt peppande men även de som tvekat på min förmåga har gjort sitt för att projektet nådde mållinjen.
J: -Nu har vi ju hängt ihop här i snart 15 år och hustrun i mig har ”aldrig” sett dig bli färdig med något, du har alltid så mycket att göra och på nått sätt blir det alltid mer ogjort, inte mer gjort. Du hade ett foto uppe tidigt i tråden där man oavsiktligt såg lite av våra sprättade, halvspacklade väggar i bakgrunden och fick genast några kommentarer om det. Jag har ju tjatat om de där väggarna så länge så jag borde ju ha blivit uppmuntrad när andra pikade. Det konstiga var att min reaktion blev mer att vad fasen, han har väll viktigare saker för sig än det där, livet handlar väll inte om perfekta väggar, vilket trams, kom igen killar, Paragonen handlar ju om något mycket viktigare!
CHR: -Vanligtvis är jag väldigt dålig på att sätta upp rimliga mål, ser ofta till att ha lite för många bollar i luften så att inget blir helt klart. Jag har svårt att hålla isär projekt. De senaste ”hobbyprojekten” har lärt mig att så länge man gör NÅGOT, det kan vara att såga av en liten pinne eller ta två tag med filen, så går projektet framåt. Måste ha det tänket, det har varit en stor grej för mig, ny kunskap.
J: -Tänker lite på de här kommentarerna om tid, eller FRI-tid, som du fått på forumen angående projektet.. Du hämtar och lämnar barnen, jobbar frilans med firman och är i och med det alltid jobbsökande och måste prestera på topp för att dra in nya jobb, handlar och lagar maten, bakar brödet, tar hand om mig.. Kommer du ihåg när vi inte gjorde någonting alls, när vi fikade, gick på Filmfestivalen dygnet runt; nattpassen var bäst, vi åkte runt på loppisar, drog till Köpenhamn, London, Manchester eller södra Frankrike så fort pengarna räckte.. Vad fasen fick vi gjort då? Inte ett smack, endel kommer jag inte ens ihåg, det finns faktiskt typ TVÅ HELA ÅR jag inte minns! Är det ändå så att ju mer man har att göra desto mer får man gjort? Nu när du absolut inte har någon tid kan du lika gärna ta dig mer tid? Tankar kring tid? Tiden är demokratisk som din kära svärmor, provocerande kanske, säger?
CHR: -Det här projektet har nog faktiskt inte tagit speciellt mycket effektiv tid. Jag gjort lite hela tiden, 15 min här eller 30 min där. Det har nog aldrig blivit mer än 2h i sträck. Angående förr så var nog meningen inte att vi skulle få så mycket gjort då, tänk om vi hade haft fullt upp då också.. Tiden är ju verkligen demokratisk och man kan lägga upp den precis som man vill, på gott och ont. Jag har lärt mig att vara effektiv så att 20min räcker långt för att få nått gjort. Man måste bara lägga upp en detaljerad plan med delmål och hålla sig till den, varken göra mer eller mindre. Allt ligger i förberedelserna, se till att materialet finns där, att verktygen är färdiga att använda. Då blir de där 20 min till effektiv tid av tillverkning.
J: -Jag ser dig som en kuf med normala tendenser, snarare än tvärtom; Du har alltid gått din egen väg, tänkt utanför lådan, verklighetens förväntningar kan gå dig helt förbi, du har ägnat dig åt udda saker, är och lyckas fortfarande vara totalt fördomsfri, har i grunden en total avsaknad av rutiner men du är samtidigt märkvärdigt och omodernt hyvens, chosefri, trevlig, social, intresserad och anpassningsbar. På något sätt är projektet med Paragonen kanske det mest normala jag sett dig göra. Varför har du blivit sådan som du är? Finns det någon händelse eller några visdomsord som fastnat och följt med dig? Och jag tänker tvinga dig att namedroppa fem stora namn som du träffat och tre otroliga ställen du varit på, du är alltid så modest!
CHR: -Tror det har att göra med att jag vuxit upp utan syskon eller vidare släkt och utvecklat alla udda sidor, aldrig behövt anpassa mig. Vilket iof kan vara minst lika hämmande som befriande..
J: -Vad har du lärt dig av din far som kanske brytit fram i processen i arbetet med Paragon? Vad vill du lära våra barn?
CHR: -Att saker inte är så svåra som man kan tro, att allt är möjligt! Just do it.
P.S. Ett stort tack också ifrån mig till alla Er som stöttat, varvat upp och pressat på min man att fortsätta och därigenom uppnå fullständig succé på inte minst ett personligt plan! // Jennie