Erik Arnström

Jag hade hoppats skriva en race report om en hälsosam återhämtning från Ironman, och en framgångsrik marathon-uppbyggnad inför Växjö Marathon, som skulle avslutas med ett rejält nytt pers. Men det här blir ett annat sorts inlägg.

Efter Kalmar kände jag mig väldigt fräsch och pigg, sugen på mera. En veckas helvila följdes av en vecka med mycket lugn(ish) jogg och det kändes oförskämt bra! Jag började följa Stravas mara-program och la fina veckor på 70-80km med ett bra långpass och något sorts kvalitétspass. Mara-farten på långpassen var närmare 3:50 än 4:00/km och jag började hoppas på en tid med marginal till 2h49. På vägen anmälde jag mig till Göteborgs Marathon (halvan) och tänkte att jag kunde persa där också av bara farten. Sista veckorna i september persade jag Skatåsmilen ordentligt och gjorde 36km-pass i värme med fart. Allt såg ut att vara på rätt väg…

2e oktober var jag lite extra trött på jobbet. Dagen innan hade jag kört extra hårt på ett fartlekspass, och hade av div. påhittad ångest-anledningar sovit lite kasst några nätter. När jag cyklade hemåt började jag få känning av ett migränanfall med lite synpåverkan (aura). Hade inte långt hem så trampade på, men började också bli lite yr. Kände att jag kanske skulle ta mig till trottoaren, vilket är det sista jag kommer ihåg.

Jag vaknade ca en halvtimme senare i ambulansen på väg till akuten. Jag hade blivit hittad medvetslös på gatan, precis utanför Östra Sjukhuset. Först hade man misstänkt hjärtstillestånd, men det uteslöts fort. Sen fick jag röntga hjärnan och kunde utesluta blödningar och tumörer. Ambulanspersonalen hade sett mig krampa, så misstanken var epilepsianfall (grand mal). Det är inget jag haft innan, men det kan provoceras fram hos alla. Oftast dock av kraftiga hjärnskador eller drogabstinens (de hann fråga mig mer än en gång om jag använde droger). Jag fick hur som helst stanna över natten för övervakning. Det enda avvikande som noterades under natten (man tjuvläser ju sin journal litegrand) var bradykardi (35 i lägsta notering), men det noterades var normalt för vältränad man (tack för att ni noterade det!). Efter frukost fick jag gå hem. Jag frågade om jag fick träna (det fick jag). Jag var dock noga med att påpeka att jag kanske inte menade träna som de tänkte sig det, men överläkaren noterade min sportflaska och såg inget medicinskt skäl att inte springa en marathon om några veckor.

Det tog mig väl 3-4 dagar hemma innan det, så att säga, landade. Det hade gått bra, men det hade kunnat gå jättedåligt. Varför hade det här hänt? Sömnbrist, accumulerad stress från det senaste halvåret (med kraftigt överintag av sportdryck), för mycket småtimmarna-ångest i huvudet, för splittrat fokus på jobbet? Många frågor, inte lika många svar.

Jag körde på inför halvmaran, men hjärtat var inte riktigt i det (utöver att nattsömnen inte direkt blev bättre av att oroa sig över helt nya saker). Tog mig ändå till start, det var i stort sett perfekta förutsättningar. Hade dock fått ett infall och gått tillbaka till gymmet några dagar innan. Skulle bara ”mjuka upp” lite, men det är som det är, och var lite öm i baksidorna. Startade fint med Ashkan som skulle springa ungefär lika snabbt (som vi brukar). Matade på söderut i alldeles för hög fart när vi tog rygg på en riktigt stark Hälle-veteran. Efter 6-7km var jag till slut smart nog att släppa en fart som hade lett till pers med 5min (mao. totalt orealistiskt). Sen fick jag springa solo, och höll i det ok till 17km och sen blev det jättejobbigt. Kom in på 1h19, så en ok tid, men 3min över vad jag hade hoppats.

På engelska finns uttrycket ”self sabotage”. Självskadebeteende är ju inte riktigt samma, men principen är iaf att man för att skydda sig från ett misslyckat resultat ger sig själv dåliga förutsättningar som man kan skylla på. Tex. att man pajar benen på gymmet innan en tävling, eller tar rygg på ngn alldeles för snabb, eller ger sig själv tillåtelse att bryta eftersom det ju faktiskt är lite synd om en. I efterhand borde jag inte ha startat. Formen var bra, men spetsen och hjärtat saknades. Och mitt pers (1:17:06) är för bra för att kunna ta med vänsterhanden.

Hur som helst, laddningen mot Växjö gick vidare. Men det blev tydligt att Helena inte skulle följa med och heja. Mykoplasman härjade hemma med långvarig feber för både Hjalmar, Elving, och till slut Helena. Jag hade klarat mig hittills, men eventuellt hade mitt ansträngda immunförsvar ett finger med i epilepsi-spelet. Köpte tågbiljetter i sista stund och åkte själv. Kanske inte helt optimalt att vara så mycket själv med tankarna, men lite mindfullness-igt ändå.

Loppet som så gick till en början bra, jättefina förutsättningar, pigga ben. Alldeles för snart, redan innan 20km, började det småkrampa lite i låren. Fick ta det väldigt försiktigt i kurvor och småbackar. Vid 30km fanns fortfarande en chans på 2h49, men den försvann snabbt när jag fick börja gå i vätskekontrollerna. Joggade fram sista 5an i 4:40-fart och kom in på 2h57, pers med 90s. Vet inte riktigt vad som gick fel, men de sista 3 veckorna hade varit jättedåliga såklart, och anfallet och efterföljande aktiviteter hade gjort mig ”krampig” från start. Åkte tåget hem efter en iaf lite välförtjänt persbärs, och funderade på om nästa mål kanske ska vara god nattsömn istället för bra mara-pers.

Jag minns inte riktigt varför jag anmälde mig till min första Ironman (Järnman som det hette då) 2010, och när jag gått i mål var jag så förstörd mentalt att jag aldrig ville ta på mig en nummerlapp igen. Det gick över efter ett antal månader, och jag anmälde mig men bröt 2011, så 2012 var ett logiskt avslut, och jag kände att jag inte behövde göra detta fler gånger. Det tog 11 år innan jag ändrade mig och anmälde mig till i år, detta är berättelsen om varför det tog 2 dagar innan jag anmälde till nästa.

Även om jag gick i pension från Ironman 2012 fortsatte jag göra halvor, 1-2 varje år. Jag funderade på att lägga av med triathlon och fokusera på en grej, men jag tycker både cykling och löpning är för roligt, och att kunna simma hyfsat känns viktigt, så jag lyckades aldrig bli ”ensports-atlet”. Däremot växlade jag upp och ner ambitionen i träning och utrustning en del. 2018 var mitt toppår. Yngst i H40 och med en enorm cykelform efter att ha ”vunnit” Vätternrundan så kom jag 2a både i Jönköping och på SM på Tjörn (i åldersgruppen). Placeringen i Jönköping gav mig en kvalplats till ”VM” på halvironman i Nice 2019. 2018 blev dock ett tufft år ändå. Det var slitigt på jobbet och kaos i klubben, och det blev allt knepigare att navigera i äktenskapet. Kanske var mina reflexer inte på topp när jag på väg till jobbet blev påkörd av en postbil på väg ut ur en rondell. Efter ett antal mindre allvarliga olyckor så var denna värre. Efter att ha krossat bilens vindruta hamnade jag på marken och kunde inte komma upp. Höftfraktur visade det sig, efter några om och några till men. Jag var inställd på att motionskarriären var över.

Efter 4-5 månader kunde jag ändå börja småjogga igen, och när en kompis ville köra Halmstad Triathlon med mig så kändes det rimligt med en comeback. Det var min långsammaste halvironman någonsin, men en fantastisk upplevelse med den givna bakgrunden. Jag kunde efter detta bygga upp mig hyfsat för att också ha en trevlig upplevelse i Nice. Men sen kom Covid, och det blev löpning som enda fokus (och i kölvattnet pers på 5000, 10km, halvmara, och helmara). Tempocykeln var såld, så när det blev tävlingar igen 2022 så var det med modifierad linjehoj (min älskade Aeroad, värt ett eget inlägg). Resan från linjehoj till tempohoj till bättre linjehoj till tempohoj hade jag redan gjort två gånger, och 2023 blev det en tredje, när jag fick syn på en bra begagnat-deal på min drömhoj.

Men det är ju lite av en ond cirkel, man skaffar en cykel, börjar med triathlon för att använda cykeln, skaffar en lite bättre cykel, kör lite mer… Under Black Week kändes det plötsligt rimligt att anmäla mig till Ironman Kalmar för att få lite mer användning av den nya drömcykeln, 11 år efter att jag gått i mål övertygad om att jag var klar med distansen. Nu var det såklart inte bara cykelns fel. Barnen var numera självgående, min partner inte bara accepterade satsningen utan ville följa med, och jobbet inne i en intensiv, men rolig och energigivande fas. Och så kanske en liiiten nypa åldersnoja.

En startplats och en cykel är ju en bra start, men räcker inte riktigt hela vägen. Jag tänkte igenom det kommande dryga halvåret, och kände att lite extern styrning vore skönt. Erik ”Triathlonmunken” Olsson är en gammal kompis från klubben, som jag blev lite extra inspirerad av efter hans intervju i podden Triathlonvänner. Efter att ha synkat förväntningar enades vi om ett upplägg med väldigt breda penseldrag för de kommande månaderna. Detta följde jag i princip så bra som man kunde hoppas. Simma gör man ju aldrig så mycket som man borde, men löpning och cykel fick en lugn och fin progression över våren.

På vägen hade jag ett antal tävlingar. På första delen av Vårtävlingarna satte jag ett ordentligt pers på Skatås 8a, men på del två strulade höften. På Göteborgsvarvet var det för varmt, och höften och låren strulade också. Stockholm Marathon gick väl ändå ok efter förutsättningarna, även om jag haltade in sista kilometrarna. Ironman Jönköping 70.3 skulle gå bra, jag ville ha en pallplats och en kvalplats till VM i Marbella. Men framsidorna krampade på cyklingen trots låg effekt och löpet blev en plåga. Det var med ganska stukat självförtroende jag gick in i slutfasen.

De sista förberedelserna var samtidigt som 6 veckors semester med massa roligt inbokat. Man får se möjligheter och inte hinder, så till Bovallstrand och till Finland och till Jämtland fick våtdräkt och cykel följa med, och ”de stora penseldragen” målades in mellan andra planerade aktivititer. Här började det plötsligt kännas som att något bra var på gång. Sista veckan tillbringades i en stuga i Kalmar med egen brygga där jag kunde simma varje morgon och justera dygnet lite varje dag till tävlingsdagens tidiga start. En sista finputs, efter att ha studerat starten, var att öva in dykstart med våtdräkt och ow-glasögonen.

Tävlingsdagen anlände med en känsla av att vara redo, och aningen trött på att vänta. Allt flöt på exakt enligt plan (med Helena som guide när jag blev lite förvirrad). Ställde mig mitt i 1h10-gruppen för simningen, tog det lugnt framåt, dök i och gled iväg. De sista simpassen hade tydligt avslöjat att jag inte hade något att vinna på att ta i, så simmade väldigt lugnt och avslappnat. Döm om min förvåning när det kändes som jag hela tiden tog mig framåt i fältet. Min realistiska målsättning hade varit 1h10, men jag kom upp på 1h03, någon minut bättre 2012 då jag simmade väldigt mycket mer.

Transition 1 promenerade jag igenom utan strul och kom iväg på cykeln strax före tidsplanen. Det var lite lurig vind, men det gick fort hela vägen till Ölands öskust. Jag hade gjort pejsing-test hos Aktivitus och körde precis på den konservativt rekommenderade effekten. Hällde också i mig mycket energi. Hade fått tips både från Zantelid, och Umara-Simon direkt, och körde två flaskor med RIKTIGT stark dricka, ca 110g kolhydrater per timme. När vinden och vägen vände blev jag omkörd av Svanström i ett (legalt) tåg och försökte hänga på, men fick lite svåra luckor.

Över Allvaret var det kämpigt, ensamt, och kissnödigt. Unnade mig 30s paus på en energistation och mådde bättre efter det. På slutet på Öland blev jag omkörd av ett riktigt tajt partempo som ägnade halva tiden att kolla bakåt efter motorcyklar. Trist. I övrigt var det inte så farligt mycket drafting som det var 2012, och en del folk stod också i straffboxen.

Man får ju nämna rondellen i Kalmar också, vilket tryck! Fick syn på fotografen och bjöd till lite extra. Hade också sett Helena och pojkarna på väg in, så såg till att heja på dem på utvägen.

Sista delen på cyklingen var lite knixig, och svår att hålla farten på, men rullade om några stycken som pejsat mer aggresivt. Kom tillbaka till Kalmar på 4h59, 4min bättre än 2012, som dessutom var ca 4km kortare, så i storleksordningen 10min bättre prestation.

Även transition 2 var problemfri. Körde med vanliga skosnören för att kunna justera om det blev för tajt, kostade kanske 20s extra. Ut på löpet gick det som vanligt alldeles för snabbt. Brickpass hade antytt att det kunde gå att springa alldeles för fort, men lite kompis-analys sa mig att allt under 3h10-tempo vore rejält dumdristigt. Första kilometern gick på 4:10. Rena dumheter. Fick stanna och justera skorna, och bromsade ner mig till 4:20-fart.

Valde ganska snabbt att gå genom vätskestationerna för att säkert få i mig dricka och hinna svalka mig. Löpfarten var nog ganska stabil kring 4:30, men rapportertat blev 4:45 pga. pauserna. Publiken var även på löpningen en enorm energikick! Jag försökte bjuda till lite så mycket som det gick, ger man energi får man energi. Helena och pojkarna lekte också logistikutmaning och hejade på var de kunde. Ut på sista varvet kände jag mig nästan fräsch (?!) och kunde nästan höja farten lite. Med full kontroll joggade jag in på 3h21, 19min bättre än 2012 (som var aningen kortare).

Slutresultat blev 9h31, plats 11a i H45, 82a totalt. 2012 hade jag 9h53 (56a i H30, 219 totalt) men den banan vardrygt 10min kortare. Missade dock pallen med marginal.

Här var jag egentligen nöjd. I eftersnacket med kompisarna var vi överens om att det här är alldeles för långt och för jobbigt och man borde inte hålla på så här. Men det kanske var bra att boka boende ändå, för ”man vet ju aldrig”. Och cykeln och den nya våtdräkten har man ju redan… Efter någon dag hade jag väl ärligt talat börjat leka med tanken redan, men sen fick jag se bilderna…

Ja, det var inte mycket att göra åt, jag blir tvungen att köra en gång till så jag kan fixa ett bra målgångsfoto.

För 11 år sen skrev jag ett inlägg där jag trodde jag skulle ta tag i bloggandet igen. Det gjorde jag inte. När småbarnsåren tog vid så prioriterades mycket annat bort. Åren sen dess har innehållit mycket av det gamla vanliga:

• Barn
• Upp å ner på jobbet, massa jobbresor till Dubai
• Mer ansvar i klubben, sedan kaos och utsparkad
• Påkörd ett antal gånger, sista gången med akutbesök och höftfraktur
• Tillfälligt boende i Singapore med familjen
• Köpte radhus
• Fåniga cykelolyckor med handledsbrott och opererad tumme
• Väldigt upp och ner i förhållandet och till slut separation
• Lång hög platå på löpningen
• Ny sambo

Har ingen ambition om att fortsätta skriva om allt i mitt liv, det passade före barnåren (eller före twitter och liknande kanske). Detta får fortsätta vara min lilla samlingplats för saker jag vill skriva av mig och kanske läsa om 5, 10, 50 år (om jag har tur).