Klubben har dragit igång en satsning för folk som vill göra en rejäl förbättring på IM-distansen. Häromveckan träffades ca 20 förväntansfulla triathleter för ett första möte, inriktat på allt man bör tänka på innan man sätter igång med ett sånt här projekt.
Visionen
Först och främst kommer visionen: Varför gör man detta, och till vilket pris? En ironman-satsning är träning långt förbi det som behövs för ett hälsosamt leverne (och är antagligen förbi den punkt där det inte längre förbättrar hälsan utan snarare försämrar den), det görs på bekostnad av annat (både pengar och tid), och risken att man misslyckas med sin målsättning, alt. bara känner tomhet efteråt är stor.
Jojje Borsséns kompis Johan Sellgren berättade för honom i ett SMS:
Som inom andra områden tror jag förklaringen ligger i ett evolutionärt perspektiv. Människan är inte skapt för vårt bekväma liv. Vi behöver må dåligt, bli trötta på riktigt och ha spänning för att kunna uppskatta vårt i övriga tillrättalagda liv. Vi har mått dåligt och kämpat fysiskt i årtusenden, det ligger i våra gener men nu med ett tävlingsmoment istället för tvång eller för att överleva.
Jag kan känna igen mig mycket i det där, särskilt efter mitt ”misslyckande” i Kalmar 2010″. Man möter nya sidor av sig själv när man tar sig till gränsen för vad man klarar. Jag sammanfattade även mina tankar i några punkter:
- Göra något som är svårt och kräver långvarigt arbete, och som beror endast på mig själv.
- Bygga en stark och lätt kropp.
- Livet är lätt, jag vill göra något svårt.
- Jag har misslyckats två gånger och är inte tillfreds med det.
- Det är redan försent att sätta igång i 20-årsåldern, jag vill inte komma på detta när jag är 40 och undra hur bra det kunnat gå om jag satsat när jag var närmare toppen fysiskt sett.
Vi blev också uppmanade att tänka ut våra mål och delmål. Det hade jag redan gjort.